”Skärningen av korn började i slutet av augusti och den tiden visste man ej av några maskiner utan det skars med lie och det förekom ej att karlar skulle ta upp säden, utan det ansågs att vara kvinnfolksgöra. Och en god skärare och upptagerska skar, band och skylade omkring 30 skylar och i varje skyl var det 12 band.
Även en episod om skärning måste jag anteckna.- Bonden Pell Persson i Krånge, Ådalsliden var född den 7/8 1810 död den 8/11 1897, 87 år, hans hustru Margdalena Persdotter var född i Moflo den 31/3 1809, dog den 18/4 1897, 88 år. Pell Persson som var måg till Per Persson i Moflo fick av denne lov att släppa sin häst på Mofloskogen över sommaren och skulle vid skärningstiden ha hem sin häst och gick därför själv att leta. Han hade gått hela dagen utan att se eller höra några hästar, vid mörkrets inbrott kom han till Lillterrsjö by som hörde till Ramsele och hos en bonde där (namnet har kommit ur mitt minne) fick han ligga över natten. På morgonen ville han göra arbetsbyte med bonden, Persson skulle skära och bonden som var känd i skogen skulle söka reda på hästen. Hustrun satte kraftigt motstånd mot arbetsbytet under motivering att hennes man var en så styv skärare så det skulle förlora på bytet, Persson lovade att betala underskottet med pengar då gav hon med sig. När bonden hade gått åt skogen gick också hustrun och Persson ut på tegen för att skära, hustrun hade tagit stickstrumpen med sig, hon tänkte sticka nå varv för varje skär. Pell Persson som omtalas som jättestark man, började skärningen i sakta tempo men ökade farten såsmåning om och hustrun som inte var så borta i upptagning höll sig en stund bakefter honom, men sackade av mer och mer och till slut hade hon hela skären framför sig otagen upp och Persson hade tagit en ny skär och var strax efter henne och kom så nära så hon måste hoppa ur skären och gå in efter pigan som skulle hjälpa henne att ta upp, men det hjälpte inte, Persson hade de båda kvinnorna före sig med en ny skär efter sig och när bonden vid kvällningen återkom med den återfunna hästen så hade Pell Persson och kvinnorna skurit, bundit och skylat 65 skylar, men då var det slut med kvinnornas krafter och stickstrumpen hade fått ligga dit han blev lagd på morgonen och något mellanbyte av pengar blev det ej något tal om.
Varje kväll medan skärningen pågick så skulle man köra hem sädeskärvarna och hässja långt fram på kvällen i mörkret, en satt uppe i höghässjan och tog emot kärvarna och hässja dem på troorna, en getpojk eller flicka fick häkta in järnkroken i varje band och en man eller kvinna drog upp kärvarna med en grov tross, kallad kornsimmen, som löpte genom blocket fastsatt på blocktroa som låg på översta troan i hässjan. När de hade hässjat ända till på översta troan så skulle det vara spjut, en käpp 1 ½ aln lång, vässat i ena ändan, detta spjut skulle stickas genom kärven och till den underliggande kärven, detta för att fasthålla det översta bandet från att blåsa ner. På morgonen skulle de köra och hässja tills daggen hade gått bort i kornåkern då började de skära igen.
Vy över Moflo på bilden ses den höga kornhässjan.
Det såddes ej någon havre på 1880-talet, det var allmän tro att havren sög gödsel ur jorden, mera än kornet men gråärter såddes det, en teg varje år och de fick mata de agnar som blev när de hade tröskat och kastat ärterna kallades ärtdongen och när korna hade kalvat så skulle de ha gobytta, d.v.s. lite ärtdong och en näve mjöl i en hangsbytta med påfyllning av hett vatten och när det hade kallnat lite så skulle kon ha den, det skulle befordra mjölkningen.
Tröskningen av kornet var ett tidsödande arbete, det var att med häst köra tröskvagnen (maskinklubba) runt, runt i logen. Man lade fram ett framlag som bestod av två skylar, man hade två ringar, i den yttre ringen åtgick det 18 band, och i den inre 6 band. Hästens gång var på axen mellan yttre och inre ringen och i varndringsstångens stabbe var faststatt en finare (smäckrare) ledstrång och den knäpptes fast i hästens huvud för att få den gå runt. Ett litet runt säte var fastsatt på körstången som körpojken skulle sitta på, han skulle ha en lång vidja i handen och köra på hästen så han ej fick stanna. En trästäva skulle pojken även ha på sitt säte i denna stäva skulle, när hästen gjorde sina behov taga emot både vått och torrt så ingenting skulle av spillningen komma i dråsan. Minst fyra par skulle med slagan tröska och de skulle slå i takt, så det var ett förskräckligt dunkande, först körklubban och så slagorna. När man hade tröskat en lång stund på ena sidan så skulle man sno (vända) halmen och så tröska på den sidan en stund, sedan skulle halmen skakas med händerna för att intet korn skulle följa med till halmhuset. För varje sjunde framtag skulle man tina dråsan för att få bort spiran av kornet, dråsan fördes med förare ihop i en smal ring runt omkring loggolvet och både utom och inom ringen sopades golvet rent, allt skulle klubban gå på. Allt medan man körde klubban runt, runt, skulle man med härvforna räfsa och flytta på dråsan för att ej pinnarna skulle stampa i samma hål. När dråsan var tinad förde man den med förare till vrårna där lårar var gjorda av bräder mellan två väggar så låren blev en triangel och i dessa lårar skottades dråsan tills tröskningen var avslutat.
Man tröskade ett golv som rymde 28-30 skylar på dagen och en bonde hade 5-6 golv så det tog omkring en vecka med tröskningen. Med de nu moderna självrensande tröskverken tar en sådan hässja omkring fem timmar. Innan kastmaskinerna kom i bruk på början av 1890-talet var det ganska drygt att med en liten handkasta, kasta dessa dryga dråsalårar över logen till andra väggen för att skilja agnarna från kornet. Och det var inte nog med att kasta de måste sålla kornet efteråt för att få bort mollen (ogräsfrön) och det brukade i regel vara husmodern som denna lott föll på. I vanliga år när säden var mogen så blev det för fem golv, 30-33 tunnor korn. Allt detta korn gick åt till gårdens eget behov, det kunde hända att de sålde någon fjärding säckkorn till någon torpare som hade malt upp sin årsskörd.
De gamla bönderna tillverkade gårdens behov av potatismjöl själva, när potatisen var upptagen så tog de och slog flera tunnor i stora kar, samt slog vatten över dem, sköljde med en käpp, vatten ombyttes och man sköljde tills potatisen var helt ren från mull. Sedan satte man sig runt ett annat kar, var och en med ett rivjärn, man höll fast rivjärnet med vänster hand och med den högra höll man fast potatisen och rev upp och ned. Det blev ett drygt arbete för 3-4 personer att riva ett par tunnor. Längre fram i 90-talet var det en bonde som skaffade sig en potatiskvarn som man fick dra med rev och den gick sedan till låns av bybor. Potatismjölet sjönk till botten så man fick ta bort det gråa och mäsken som låg överst och så var det att slå bort allt vatten och slå dit nytt istället, samt röra om allt mjöl så det blev som en tunn välling, så fick det sätta sig igen, detta upprepades flera gånger och för varje gång skirades bort det gråa som lade sig överst. När potatismjölet var så behandlat var det vitt och färdigt att tas upp det skars till bitar och lades i tråg och fat och sattes för att torka. Sist eldades lite i bakugnen, faten med mjölet sattes in med ugnsluckan öppen så det inte skulle bli för hastig torkning. När potatismjölet var torrt som krut så skulle de kavlas sönder på bakbordet med en slät kavel och så siktas och de gryn som stannade i sållen den togs vara på och den begagnades att koka pärgrynsvälling som var riktigt läcker.”
Från vänster: Mari Ryberg (Paul Lundins minnesfond) Anna Erika Olofsson (Pristagare) Per Sahlström (som startade Bybladet en gång i tiden) Åsa Hedman (Pristagare) Elisabet Humlesjö (Paul Lundins minnesfond).
