Paul Lundins Minnesfond stipendium 2017

Paul Lundins minnesfonds stipendium delades ut den 25 april 2017 på Hotell Nämforsen och det gick i år till tidningen Byabladets redaktion! Redaktionen består av Åsa Hedman, Anna Erika Olofsson, Lisbeth Olsson och Birgit Lidström och motiveringen lyder:

”Byabladet är en positiv och sammanhållande kraft i Näsåker. På ett inbjudande sätt speglas händelser i nutid och dåtid, till glädje för gamla och nya ortsbor.”

Åsa och Anna Erika var på plats för att ta emot. Kvällen inleddes med en filmvisning av en film från ”Sagornas Ådal” filmad någon gång på 1980-talet, Filmen är ett fynd som Paul Lundins minnesfond fått tag i, en VHS som de konverterat till DVD och sedan kortat ned något. Kvalitén är kanske inte det bästa men det var roligt att se och det blev en del hågkomster.

Efter det berättade Per Sahlström om när de började med Byabladet 2001 och en del kåserier från de numren då han var redaktör, fram till 2006, också det underhållande och väckte en del minnen och naturligtvis fanns det gott fika till.

Byabladet kommer ut fyra gånger om året och alla i Näsåkersområdet får den i postlådan. Men om du inte bor på orten och vill ha den ändå går det att prenumerera! 200 kr. kostar det. (B.g. 5015-6207, kom ihåg ange namn och adress). Tidningen uppskattas mycket av ortsborna och även av många andra som har anknytning till trakten.

Från vänster: Mari Ryberg (Paul Lundins minnesfond) Anna Erika Olofsson (Pristagare) Per Sahlström (som startade Bybladet en gång i tiden) Åsa Hedman (Pristagare) Elisabet Humlesjö (Paul Lundins minnesfond).

Posted in Paul Lundin | Kommentarer inaktiverade för Paul Lundins Minnesfond stipendium 2017

ÅRSMÖTE!

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för ÅRSMÖTE!

God Jul!

Ett tidningsurklipp från Nord-Sverige om Julen 1951 och hur det var förr av signaturen J.K. – Johannes Kallin.

Julbrev från Ådalsliden

Julen 1951 är blott ett minne. De var nog icke någon vanlig julstäm­ning när man låg och hörde hur regnet skvalpade på taket på julnat­ten, och vid färden till julottan flöt vatten efter vägarna som en vår­dag.

Men när man kom på kyrk­vallen så började en julstämning att kännas. Vaktmästare Lidgren hade sin vana trogen, satt upp de fyra stora grytorna som med ett flam­mande sken upplyste kyrkområdet samt den stora elektriska julgran, som kyrkkassör Mähler låtit upp­sätta utanför kyrkogården. Och ännu bättre julstämning fick man vid inträdet i kyrkan, där strålade både de elektriska och levande ljusen så vänligt emot en, så man nästan bländades av dess sken. Även detta år hade den minnesgoda fru Heidi Elfström från Gävle skänkt alla julljusen till kyrkan. Trots det dåliga väglaget var kyrkan i det närmaste fullsatt av en stilla lyss­nande skara, och när Wallins härli­ga julpsalm, Var hälsad sköna mor­gonstund, tonade över templet, då kände man att den rätta gamla jul­stämningen kommit över en. Sång­kören under kantor Lundbergs led­ning, den uppbyggliga predikan av kyrkoherde Sjöström hörde till den andliga spisen som man njöt av att höra. Offervilligheten till sjömans­vården var stor i det att håvarna levererade 196 kr.

När man sitter och frammanar bilder ur minnet, hur det var i juletid för sextio år sedan så kan man få se vilka stora förändringar som uppstått i ena och andra hänseendet, den tiden satt gubbarna i hundskinnspälsar i den oeldade kyrkan, och vi barn satt och såg hur andedräkten steg som pelare ur våra munnar, när vi anda­des emot ljusen i den kalla kyrkan, så där är skillnaden stor, förr en 20–25 grader kallt, nu i samma kyr­ka, så får det vara så kallt som helst ute, så har man dock en 20 grader och däröver inne i kyrkan. Men de gamla kunde konsten att kläda sig.

 Det var inga tövintrar på 1890-talet, åtminstone vid jul och nyårstiden var det alltid kallt, men som sagt, kvinnorna klädde sig icke som nutidens damer, i tunna silkesstrumpor så man kan se åd­rorna på deras ben genom strum­pornas tunna tyg. Nej, det var gro­va hemstickade ullstrumpor som de drog på benen, och vid kyrkfärder kunde de även ta på sig ett dylikt par utanpå. Och det var i klädväg ej så litet de tog på sig, minst tre underkjolar av halvylle och så den svarta ylleklänningen över det he­la. När de då fick på sig kappan och den tjocka ylleschalen omkring axlarna och lappskor på fötterna, då liknade de en i hö uppstoppad tunnsäck i grovlek, men frysa be­hövde de ej.

Och vad superiet be­träffar, så är det en himmelsvid skillnad nu och förr. Det togs hem ganska mycket med brännvin till julen, de slog ihop sig flera gub­bar och tog hem både halv och hel-ankare brännvin, så höll de till i någon gård och delade varan i med­förda kärl, och den tomma kag­gen auktionerades emellan dem. Brännvinet kostade inte mer än 90 öre litern, och ändå var det oför­falskat sädesbrännvin. Och den som hade tappat i kaggarna hade icke heller varit snål, utan när var och en fått sin kvantitet, kunde det va­ra någon skvätt över, och den de­lades broderligt i supar mellan dem. För det mesta kunde icke period-suparna spara med sin vara till jul, utan drack för det mesta upp det genast, och i julhelgen gick de raglande från gård till gård och tiggde supar.  Men nu för tiden behöver man ej se sådana fyllhundar gå raglande efter vägar under tjut och skrän, så nog är det skillnad förr och nu.

J.K.

Den elektriska julgranen lyser utanför Ådals-Lidens kyrka.Fotot är från Hembygdsföreningens samling,(och har inget med tidningsklippet att göra) inget år antecknat men troligen senare än 1951.

Posted in Johannes Kallin, Jul, Tidningsurklipp | 1 Comment

Sista delen av Johannes Kallins berättelse om livet förr.

Här kommer fortsättning och sista delen  på Johannes Kallins uppteckning om seder och bruk under slutet av 1800-talet. (länk till del 7).

”Det är ett oförgätligt minne jag har från min tidiga barndom medan min far och mor ännu hade öppenspis (insatt kokspis 1887) veden spraka och brann och på kvällarna hade man tjärved, den lyste upp hela det stora köket med både ljus och värme. Min mor och pigan satt vid varsin spinnrock och spann ull, stry och lintråd. Det var ett surr som vi barn somnade vid i våra sängar. Far och drängen band vantar av grovt ullgarn och sedan tovade dem i varmt vatten så de blev tjocka och täta och framförallt blev dessa vantar varma och starka. Även snickeri idkades på kvällarna i köket, t.o.m. så grovt som att med bila tälja medar i stöttingar och långslädar när de hade kört sönder dem och min far Hans Kallin var en mycket skicklig träsnidare som på kvällarna efter slutat utegörat satt och skar ut av björk, naturtrogna djur och konungar till häst med värja och ordnar på bröst, så man kunde känna igen dem på tavlor. I allmänhet rådde det gott förhållande mellan tjänstefolk och husbondefolk, undantag fanns det nog också. Mina föräldrar hade en piga Sara Erika Eriksson från Betåsen som tjänte hos dem i åtta år tills hon gifte sig 1892 mede drängen Zakarias Sundelin och då höll mina föräldrar ett ståtligt bröllop åt dem som räckte i dagarna två, och gav dem även en bröllopsgåva av en ko, en säng med bolster, lakan, två kuddar och en fårskinnsfäll ny med täcke samt nå hushållssaker. Det hade varit en trogen tjänstekvinna som hade skött husbondens arbete lika kärt som det varit hennes eget.

Det var sed på 1880–90-talet att när en grannarskvinna från byn kom en vardag på förmiddagsvisit, så var det inte kaffe å dopp de skulle trakteras med utan en av dessa rågbullar skars i fyra delar och bitarna kallades fjärdingar och en sådan tjockkakefjärding lades det på en försvarlig smörklick, ostskivor och ett rå gräddat i råjärn i öppenspis, samt 1-2 krås, denna smörgås lades på en flattallrik med en täljkniv bredvid och så gick de och bjöd gästen som fick ta emot tallriken med smörgåsen och lägga i knäet, med kniven skulle hon skära skivor ur den tjocka smörgåsen det hon inte orkade äta upp skulle knytas i en näsduk och tas med hem. Efter smörgåsätandet så skulle det vara kaffe efteråt, då hade de fått gästa.

Tider och seder har förändrats på de senaste 50 åren, Ungdomen hade mera roligt utan att behöva göra av med några pengar än den ungdom i vår tid ha. Nu är det sånt jäktande mellan den ena nöjesplatsen till den andra, dyrbara bilskjutsar och kostbara förtäringar, bio-teater och dyra danstillställningar. I min barndom så sköt vi ihop 25 öre var, ett 10-12 barn, och köpte kaffe å socker å fem brödsorter så hörde vi åt i någon bondgård om att få hålla till där och då var det vanligt att bondmoran koka kaffe och vi barn fick hålla till i salarna och dansa och leka, en gammal skräddare spela fiol när vi dansade, och beståningen blev per barn en kaffe med fem stora bagarbröd, samt kaffe en-par gånger efteråt och detta fick vi för endast 25 öre var.

År 1895 skulle jag för första gången såsom upptagande i de vuxnas led vara med i ett 1:a maj kalas, vi, byns ungdom skulle bjuda flickorna till fästen, vi invalde en par stycken som skulle inköpa kaffe, socker och bröd, samt vin och ett par av de äldre flickorna åtog sig att sköta om serveringen och kaffekokningen. Festen började kl. 9 på kvällen och slutade kl. 3 på natten och under denna tid fick man kaffe och bröd två gånger och under nattens lopp fick varje närvarnade sju vinsupar allt detta för den lilla summa av 1,25 för de bjudande och jag tror att vi hade lika okonstlat roligt på dessa enkla tillställningar som nutidens ungdom som flaxar omkring med dyra biltaxor från den ena fina danssalong till den andra.

Det är enkla ord jag har begagnat vid återgivande av allmogelivet vid 1880–90-talet, skulle nog ha kunnat omtala ännu mera ingående om folklivet i mera personlig form men med detta avslutar jag allt skrivande om den gamla goda tiden.”

Forsås, Näsåker den 7 januari 1950

P.J. Kallin

 

 

Posted in Johannes Kallin, Seder och bruk | 1 Comment

Öppet hus i Bagarstugan. Välkomna!

oppethus_2016

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Öppet hus i Bagarstugan. Välkomna!

Några anteckningar om livet på landet. del 7.

Hoppas ni haft en trevlig sommar!

Här kommer fortsättning på Johannes Kallins uppteckning om seder och bruk under slutet av 1800-talet. (länk till del 6)

”Skärningen av korn började i slutet av augusti och den tiden visste man ej av några maskiner utan det skars med lie och det förekom ej att karlar skulle ta upp säden, utan det ansågs att vara kvinnfolksgöra. Och en god skärare och upptagerska skar, band och skylade omkring 30 skylar och i varje skyl var det 12 band.

Även en episod om skärning måste jag anteckna.-  Bonden Pell Persson i Krånge, Ådalsliden var född den 7/8 1810 död den 8/11 1897, 87 år, hans hustru Margdalena Persdotter var född i Moflo den 31/3 1809, dog den 18/4 1897, 88 år. Pell Persson som var måg till Per Persson i Moflo fick av denne lov att släppa sin häst på Mofloskogen över sommaren och skulle vid skärningstiden ha hem sin häst och gick därför själv att leta. Han hade gått hela dagen utan att se eller höra några hästar, vid mörkrets inbrott kom han till Lillterrsjö by som hörde till Ramsele och hos en bonde där (namnet har kommit ur mitt minne) fick han ligga över natten. På morgonen ville han göra arbetsbyte med bonden, Persson skulle skära och bonden som var känd i skogen skulle söka reda på hästen. Hustrun satte kraftigt motstånd mot arbetsbytet under motivering att hennes man var en så styv skärare så det skulle förlora på bytet, Persson lovade att betala underskottet med pengar då gav hon med sig. När bonden hade gått åt skogen gick också hustrun och Persson ut på tegen för att skära, hustrun hade tagit stickstrumpen med sig, hon tänkte sticka nå varv för varje skär. Pell Persson som omtalas som jättestark man, började skärningen i sakta tempo men ökade farten såsmåning om och hustrun som inte var så borta i upptagning höll sig en stund bakefter honom, men sackade av mer och mer och till slut hade hon hela skären framför sig otagen upp och Persson hade tagit en ny skär och var strax efter henne och kom så nära så hon måste hoppa ur skären och gå in efter pigan som skulle hjälpa henne att ta upp, men det hjälpte inte, Persson hade de båda kvinnorna före sig med en ny skär efter sig och när bonden vid kvällningen återkom med den återfunna hästen så hade Pell Persson och kvinnorna skurit, bundit och skylat 65 skylar, men då var det slut med kvinnornas krafter och stickstrumpen hade fått ligga dit han blev lagd på morgonen och något mellanbyte av pengar blev det ej något tal om.

Varje kväll medan skärningen pågick så skulle man köra hem sädeskärvarna och hässja långt fram på kvällen i mörkret, en satt uppe i höghässjan och tog emot kärvarna och hässja dem på troorna, en getpojk eller flicka fick häkta in järnkroken i varje band och en man eller kvinna drog upp kärvarna med en grov tross, kallad kornsimmen, som löpte genom blocket fastsatt på blocktroa som låg på översta troan i hässjan. När de hade hässjat ända till på översta troan så skulle det vara spjut, en käpp 1 ½ aln lång, vässat i ena ändan, detta spjut skulle stickas genom kärven och till den underliggande kärven, detta för att fasthålla det översta bandet från att blåsa ner. På morgonen skulle de köra och hässja tills daggen hade gått bort i kornåkern då började de skära igen.

Moflo

Vy över Moflo på bilden ses den höga kornhässjan.

Det såddes ej någon havre på 1880-talet, det var allmän tro att havren sög gödsel ur jorden, mera än kornet men gråärter såddes det, en teg varje år och de fick mata de agnar som blev när de hade tröskat och kastat ärterna kallades ärtdongen och när korna hade kalvat så skulle de ha gobytta, d.v.s. lite ärtdong och en näve mjöl i en hangsbytta med påfyllning av hett vatten och när det hade kallnat lite så skulle kon ha den, det skulle befordra mjölkningen.

Tröskningen av kornet var ett tidsödande arbete, det var att med häst köra tröskvagnen (maskinklubba) runt, runt i logen. Man lade fram ett framlag som bestod av två skylar, man hade två ringar, i den yttre ringen åtgick det 18 band, och i den inre 6 band. Hästens gång var på axen mellan yttre och inre ringen och i varndringsstångens stabbe var faststatt en finare (smäckrare) ledstrång och den knäpptes fast i hästens huvud för att få den gå runt. Ett litet runt säte var fastsatt på körstången som körpojken skulle sitta på, han skulle ha en lång vidja i handen och köra på hästen så han ej fick stanna. En trästäva skulle pojken även ha på sitt säte i denna stäva skulle, när hästen gjorde sina behov taga emot både vått och torrt så ingenting skulle av spillningen komma i dråsan. Minst fyra par skulle med slagan tröska och de skulle slå i takt, så det var ett förskräckligt dunkande, först körklubban och så slagorna. När man hade tröskat en lång stund på ena sidan så skulle man sno (vända) halmen och så tröska på den sidan en stund, sedan skulle halmen skakas med händerna för att intet korn skulle följa med till halmhuset. För varje sjunde framtag skulle man tina dråsan för att få bort spiran av kornet, dråsan fördes med förare ihop i en smal ring runt omkring loggolvet och både utom och inom ringen sopades golvet rent, allt skulle klubban gå på. Allt medan man körde klubban runt, runt, skulle man med härvforna räfsa och flytta på dråsan för att ej pinnarna skulle stampa i samma hål. När dråsan var tinad förde man den med förare till vrårna där lårar var gjorda av bräder mellan två väggar så låren blev en triangel och i dessa lårar skottades dråsan tills tröskningen var avslutat.

Man tröskade ett golv som rymde 28-30 skylar på dagen och en bonde hade 5-6 golv så det tog omkring en vecka med tröskningen. Med de nu moderna självrensande tröskverken tar en sådan hässja omkring fem timmar. Innan kastmaskinerna kom i bruk på början av 1890-talet var det ganska drygt att med en liten handkasta, kasta dessa dryga dråsalårar över logen till andra väggen för att skilja agnarna från kornet. Och det var inte nog med att kasta de måste sålla kornet efteråt för att få bort mollen (ogräsfrön) och det brukade i regel vara husmodern som denna lott föll på. I vanliga år när säden var mogen så blev det för fem golv, 30-33 tunnor korn. Allt detta korn gick åt till gårdens eget behov, det kunde hända att de sålde någon fjärding säckkorn till någon torpare som hade malt upp sin årsskörd.

 De gamla bönderna tillverkade gårdens behov av potatismjöl själva, när potatisen var upptagen så tog de och slog flera tunnor i stora kar, samt slog vatten över dem, sköljde med en käpp, vatten ombyttes och man sköljde tills potatisen var helt ren från mull. Sedan satte man sig runt ett annat kar, var och en med ett rivjärn, man höll fast rivjärnet med vänster hand och med den högra höll man fast potatisen och rev upp och ned. Det blev ett drygt arbete för 3-4 personer att riva ett par tunnor. Längre fram i 90-talet var det en bonde som skaffade sig en potatiskvarn som man fick dra med rev och den gick sedan till låns av bybor. Potatismjölet sjönk till botten så man fick ta bort det gråa och mäsken som låg överst och så var det att slå bort allt vatten och slå dit nytt istället, samt röra om allt mjöl så det blev som en tunn välling, så fick det sätta sig igen, detta upprepades flera gånger och för varje gång skirades bort det gråa som lade sig överst. När potatismjölet var så behandlat var det vitt och färdigt att tas upp det skars till bitar och lades i tråg och fat och sattes för att torka. Sist eldades lite i bakugnen, faten med mjölet sattes in med ugnsluckan öppen så det inte skulle bli för hastig torkning. När potatismjölet var torrt som krut så skulle de kavlas sönder på bakbordet med en slät kavel och så siktas och de gryn som stannade i sållen den togs vara på och den begagnades att koka pärgrynsvälling som var riktigt läcker.”

Posted in Johannes Kallin, Moflo, Seder och bruk | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. del 7.

Välkommen att besöka oss på Hembygdsgården!

2 220Vi har öppet i sommar på Hembygdsgården, tisdagar, torsdagar, lördagar och söndagar mellan den 26 juni och den 31 juli  kl 12:00 – 15:00.

(Med reservation för datumen 24, 26, 28 och den 30 juli. Vi ska försöka hålla öppet dessa dagar men kan inget lova)

Här kan du botatisera bland massor av föremål, foton, tidningsurklipp med mera. Sen kan du äta lite Thaimat hos Wimas som har sin servering alldeles bredvid.

Välkomna!

Vill du boka en grupp för visning utanför ordinare tider eller till Pelle Molins stuga kontaktar du Näsåker Camping 0622-101 76.

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Välkommen att besöka oss på Hembygdsgården!

Välkommen! obs! Fel datum men rätt dagar :)

13413129_10154293969964111_8756278630323151804_nUrsäkta, Tryckfelsnisse har varit framme. ; ) Datumen är Torsdag den 23 juni, Fredag den 24 och lördag den 25.

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Välkommen! obs! Fel datum men rätt dagar :)

Några anteckningar om livet på landet. del 6.

Del 6 av Johannes Kallins uppteckningar handlar om Getaren, ett barnarbete i slutet på 1800-talet. (Länk till del 5 här)

”Även några ord om getaren, när det inte var sina egna pojkar som vallade korna (där det fanns egna, så skulle de obligatoriskt vakta korna från deras nionde år tills de konfirmerades och var fyllda 15 år) så lejdes någon torparpojke till getare för sommaren.

Tjänsten var från den 1:a maj till den 24 oktober, lönen var ett par skor, ett par hemstickade ullstrumpor, två par skjortor, den ena av lärft och den andra av linne, vävd i hemmet, ett kalsongpar, en mössa, ett par sommarbyxor, en kostym av vadmal där både ”revetoet” (?) och inslaget var spunnen av lång fårull och kostymen sydd efter mått av sockenskräddaren. Och när den 24 okt. kom och han skulle fara från tjänsten så skulle det också var ”näst” (något som i våra dagar kallas för dricks) ”Nästen” bestod av en rågbulle, stor som en större tallrik, en smörklimp, ost och en skiva mesost och så vetebröd och krås som vi kallade det. Allt detta knöts ihop till ett knyte som han bar i handen när han for hem.

De första dagarna i juni, allra senast den 8:e skulle man lösa, det kallades så när man tog korna från vinterladugården och for till skogen första gången på våren. Första dagen brukande i allmänhet pigan följa getaren till skogen, det var alltid någon kalv som skulle vänas att följa korna och då behövdes det nog två att få den tjuriga kalven med. Getaren skulle, när han släppt ut korna ur sommarföjset på morgonen mocka och sopa rent, under tiden hade korna hunnit en bit till skogs så han fick springa innan han hunnit i fatt dem. Getarens åliggande under dagen skulle vara att först och främst följa med korna och när kvällen kom driva dem hem och bjäsa fast dem i båsen i föjset och så när han kom över där björkvidjor växte skulle han skära dem, kvista, skrapa och vrida samt lägga ihop till ringar och så skulle han riva upp toppsen (granplantor, 8 tum långa) och binda tvagar av dem, de begagnades att skura tråg med finsand.

En eller två dagar före midsommar när det skulle buffra till hufvelbodan, skulle getaren ta loss varje tralj och laban och bjäsa på kons hals så det fick själv bära binningen till bodan och märkvärdigt vad korna förstod när man hade knäppt på traljarna  på halsen deras och getaren sade till varje ko – ”Gå till bodan” och denna morgon gick de självmant vägen som bar till bodan. Och under vägen dit tillstötte det ena getarlaget efter det andra och vid framkomsten till bodan var det en ansenlig hop med kor och skällskrammel. Det ålåg getaren vid framkomsten till fäbodvallen att avtaga traljarna av kornas halsar samt sätta fast dem i ladugårdarna. Under den tid som korna var i bodan fick getaren vara med alla arbeten som utfördes vid gården och när de skulle flytta från bodan så skulle getaren gå till bodan på kvällen för att vara tillreds att ta emot korna på morgonen och geta hem dem till kvällen.

En liten episod från en sådan hemgetning som undertecknad var med om 1892, vi hade löst våra kor och vi var fyra getare i sällskap med var våra kor och vi for inte åt hemtrakten med dem utan vi skulle vara i skogen till kvällen. Det var en svedja som kallades Snårmyrsvedja som var så tätvuxen med björk och granskog och fast det var den ljusaste årstiden på sommaren så var det skymning där och när vi kom där fram så kom vi till en avblåst gran i vars stubbe, på en manshög, ett hål var och därifrån hördes ett pipande ljud som naturligtvis skulle undersökas. En av getarna klev upp för att titta med detta skulle han inte ha gjort för ut hålet kom det en kvällspläckta (fladdermus) och flög omkring våra huvuden så vingarna snuddade vid våra ansikten, men de som tog till flykten det var de fyra getarna som sprang allt vad det orkades att löpa och mjölkflaskorna hoppade i getkonten så det blev bara smulor av tunnbrödet, om det hade varit ett större djur hade vi ej varit rädda men de gamla hade skrämt oss med att fladdermusen sög blod av människor när de låg och sov.

När de hade flyttat från hufvelbodan blev det för getaren att valla korna i villande skog i fyra veckor och när höet var ladat i bäckslåttarna så var det 14 dagar man fick beta korna i dessa slåtter för då var det den roligaste tid för getarna, slåttarna var inhägnade så getaren fick bara ligga och gona sig vid ladan. Den 1 september så blev det en ny boflyttning då skulle det buffra till höstbodan som var belägen efter Åseleälven, det var stora slåttesvidder, slåttarna började vid Åkvisslan och fortsatte efter älven ända till Holaforsen. Höstbodan var i allmänhet lika bebyggd som hufvelbodan, störelse, ladugård, mjölkbod och foderlada. Arbetet i bodan var i stort sätt lika som hufvelbodan, korna skulle mjölkas och ses om, ost skulle göras och mese kokas och mellantiden stack de strumpor och vantar av hemspunnet ullto till män och kvinnor.

Forsås fäbodstuga i Näsåker omkr. 1915. Alla personerna på kortet är forsås bor. Fr.v. Amalia Lidblom kallad ?Amalia ut i bärjé?, Artur Lidblom, Sara Greta Nilsson, Valle Söderkvist samt Jenny Forssén, vilken ägare av fäbodstugan.  Forssénska familjen skänkte 1949 fäbodstugan till hembygdsföreningen i Näsåker, och den används nu som utflyktsmål. Vad beträffar Valle Söderkvist från Häxmo drunknade han 25-årig under flottning i Åbergsströmmen utanför Lidgatu.

Forsås fäbodstuga i Näsåker omkr. 1915. Alla personerna på kortet är forsås bor. Fr.v. Amalia Lidblom kallad ”Amalia ut i bärjé”, Artur Lidblom, Sara Greta Nilsson, Valle Söderkvist samt Jenny Forssén, vilken var ägare av fäbodstugan. Vem vet, kanske Artur och Valle var geterare? Fotot är från Hembygdsföreningens samlingar.

 

 

Posted in Fäbod, Johannes Kallin, Moflo, Seder och bruk | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. del 6.

Eduard Bechteler

Har uppdateterat under rubriken konstnärer om Eduard Bechteler.

http://hembygd.adalsliden.se/konstnaren-edward-bechteler/

Själv kommer jag i håg honom väl när han kom puttrade i sin lilla bil på våren, för på 1970-talet bodde han bara här på sommaren.Och att det kunde vara kusligt att gå förbi hans hus på nipkanten i skymningen med alla mystiska skulpturer.

Posted in Konstnärer, Tidningsurklipp | Kommentarer inaktiverade för Eduard Bechteler