Här kommer fortsättning och sista delen  på Johannes Kallins uppteckning om seder och bruk under slutet av 1800-talet. (länk till del 7).

”Det är ett oförgätligt minne jag har från min tidiga barndom medan min far och mor ännu hade öppenspis (insatt kokspis 1887) veden spraka och brann och på kvällarna hade man tjärved, den lyste upp hela det stora köket med både ljus och värme. Min mor och pigan satt vid varsin spinnrock och spann ull, stry och lintråd. Det var ett surr som vi barn somnade vid i våra sängar. Far och drängen band vantar av grovt ullgarn och sedan tovade dem i varmt vatten så de blev tjocka och täta och framförallt blev dessa vantar varma och starka. Även snickeri idkades på kvällarna i köket, t.o.m. så grovt som att med bila tälja medar i stöttingar och långslädar när de hade kört sönder dem och min far Hans Kallin var en mycket skicklig träsnidare som på kvällarna efter slutat utegörat satt och skar ut av björk, naturtrogna djur och konungar till häst med värja och ordnar på bröst, så man kunde känna igen dem på tavlor. I allmänhet rådde det gott förhållande mellan tjänstefolk och husbondefolk, undantag fanns det nog också. Mina föräldrar hade en piga Sara Erika Eriksson från Betåsen som tjänte hos dem i åtta år tills hon gifte sig 1892 mede drängen Zakarias Sundelin och då höll mina föräldrar ett ståtligt bröllop åt dem som räckte i dagarna två, och gav dem även en bröllopsgåva av en ko, en säng med bolster, lakan, två kuddar och en fårskinnsfäll ny med täcke samt nå hushållssaker. Det hade varit en trogen tjänstekvinna som hade skött husbondens arbete lika kärt som det varit hennes eget.

Det var sed på 1880–90-talet att när en grannarskvinna från byn kom en vardag på förmiddagsvisit, så var det inte kaffe å dopp de skulle trakteras med utan en av dessa rågbullar skars i fyra delar och bitarna kallades fjärdingar och en sådan tjockkakefjärding lades det på en försvarlig smörklick, ostskivor och ett rå gräddat i råjärn i öppenspis, samt 1-2 krås, denna smörgås lades på en flattallrik med en täljkniv bredvid och så gick de och bjöd gästen som fick ta emot tallriken med smörgåsen och lägga i knäet, med kniven skulle hon skära skivor ur den tjocka smörgåsen det hon inte orkade äta upp skulle knytas i en näsduk och tas med hem. Efter smörgåsätandet så skulle det vara kaffe efteråt, då hade de fått gästa.

Tider och seder har förändrats på de senaste 50 åren, Ungdomen hade mera roligt utan att behöva göra av med några pengar än den ungdom i vår tid ha. Nu är det sånt jäktande mellan den ena nöjesplatsen till den andra, dyrbara bilskjutsar och kostbara förtäringar, bio-teater och dyra danstillställningar. I min barndom så sköt vi ihop 25 öre var, ett 10-12 barn, och köpte kaffe å socker å fem brödsorter så hörde vi åt i någon bondgård om att få hålla till där och då var det vanligt att bondmoran koka kaffe och vi barn fick hålla till i salarna och dansa och leka, en gammal skräddare spela fiol när vi dansade, och beståningen blev per barn en kaffe med fem stora bagarbröd, samt kaffe en-par gånger efteråt och detta fick vi för endast 25 öre var.

År 1895 skulle jag för första gången såsom upptagande i de vuxnas led vara med i ett 1:a maj kalas, vi, byns ungdom skulle bjuda flickorna till fästen, vi invalde en par stycken som skulle inköpa kaffe, socker och bröd, samt vin och ett par av de äldre flickorna åtog sig att sköta om serveringen och kaffekokningen. Festen började kl. 9 på kvällen och slutade kl. 3 på natten och under denna tid fick man kaffe och bröd två gånger och under nattens lopp fick varje närvarnade sju vinsupar allt detta för den lilla summa av 1,25 för de bjudande och jag tror att vi hade lika okonstlat roligt på dessa enkla tillställningar som nutidens ungdom som flaxar omkring med dyra biltaxor från den ena fina danssalong till den andra.

Det är enkla ord jag har begagnat vid återgivande av allmogelivet vid 1880–90-talet, skulle nog ha kunnat omtala ännu mera ingående om folklivet i mera personlig form men med detta avslutar jag allt skrivande om den gamla goda tiden.”

Forsås, Näsåker den 7 januari 1950

P.J. Kallin