God Jul!

Ett tidningsurklipp från Nord-Sverige om Julen 1951 och hur det var förr av signaturen J.K. – Johannes Kallin.

Julbrev från Ådalsliden

Julen 1951 är blott ett minne. De var nog icke någon vanlig julstäm­ning när man låg och hörde hur regnet skvalpade på taket på julnat­ten, och vid färden till julottan flöt vatten efter vägarna som en vår­dag.

Men när man kom på kyrk­vallen så började en julstämning att kännas. Vaktmästare Lidgren hade sin vana trogen, satt upp de fyra stora grytorna som med ett flam­mande sken upplyste kyrkområdet samt den stora elektriska julgran, som kyrkkassör Mähler låtit upp­sätta utanför kyrkogården. Och ännu bättre julstämning fick man vid inträdet i kyrkan, där strålade både de elektriska och levande ljusen så vänligt emot en, så man nästan bländades av dess sken. Även detta år hade den minnesgoda fru Heidi Elfström från Gävle skänkt alla julljusen till kyrkan. Trots det dåliga väglaget var kyrkan i det närmaste fullsatt av en stilla lyss­nande skara, och när Wallins härli­ga julpsalm, Var hälsad sköna mor­gonstund, tonade över templet, då kände man att den rätta gamla jul­stämningen kommit över en. Sång­kören under kantor Lundbergs led­ning, den uppbyggliga predikan av kyrkoherde Sjöström hörde till den andliga spisen som man njöt av att höra. Offervilligheten till sjömans­vården var stor i det att håvarna levererade 196 kr.

När man sitter och frammanar bilder ur minnet, hur det var i juletid för sextio år sedan så kan man få se vilka stora förändringar som uppstått i ena och andra hänseendet, den tiden satt gubbarna i hundskinnspälsar i den oeldade kyrkan, och vi barn satt och såg hur andedräkten steg som pelare ur våra munnar, när vi anda­des emot ljusen i den kalla kyrkan, så där är skillnaden stor, förr en 20–25 grader kallt, nu i samma kyr­ka, så får det vara så kallt som helst ute, så har man dock en 20 grader och däröver inne i kyrkan. Men de gamla kunde konsten att kläda sig.

 Det var inga tövintrar på 1890-talet, åtminstone vid jul och nyårstiden var det alltid kallt, men som sagt, kvinnorna klädde sig icke som nutidens damer, i tunna silkesstrumpor så man kan se åd­rorna på deras ben genom strum­pornas tunna tyg. Nej, det var gro­va hemstickade ullstrumpor som de drog på benen, och vid kyrkfärder kunde de även ta på sig ett dylikt par utanpå. Och det var i klädväg ej så litet de tog på sig, minst tre underkjolar av halvylle och så den svarta ylleklänningen över det he­la. När de då fick på sig kappan och den tjocka ylleschalen omkring axlarna och lappskor på fötterna, då liknade de en i hö uppstoppad tunnsäck i grovlek, men frysa be­hövde de ej.

Och vad superiet be­träffar, så är det en himmelsvid skillnad nu och förr. Det togs hem ganska mycket med brännvin till julen, de slog ihop sig flera gub­bar och tog hem både halv och hel-ankare brännvin, så höll de till i någon gård och delade varan i med­förda kärl, och den tomma kag­gen auktionerades emellan dem. Brännvinet kostade inte mer än 90 öre litern, och ändå var det oför­falskat sädesbrännvin. Och den som hade tappat i kaggarna hade icke heller varit snål, utan när var och en fått sin kvantitet, kunde det va­ra någon skvätt över, och den de­lades broderligt i supar mellan dem. För det mesta kunde icke period-suparna spara med sin vara till jul, utan drack för det mesta upp det genast, och i julhelgen gick de raglande från gård till gård och tiggde supar.  Men nu för tiden behöver man ej se sådana fyllhundar gå raglande efter vägar under tjut och skrän, så nog är det skillnad förr och nu.

J.K.

Den elektriska julgranen lyser utanför Ådals-Lidens kyrka.Fotot är från Hembygdsföreningens samling,(och har inget med tidningsklippet att göra) inget år antecknat men troligen senare än 1951.

This entry was posted in Johannes Kallin, Jul, Tidningsurklipp. Bookmark the permalink.

One Response to God Jul!

  1. Anita says:

    Vacker bild! 🙂