Några anteckningar om livet på landet. del 3.

Efter ett långt sommaruppehåll kommer del 3 av uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet.

Länk till del 2 här.

 

”All ved som åtgick till gårdens behov under året höggs och kvistades upp och lades i högar på hösten samt kördes hem på vintern. När julen med alla julbjudningar var undanstökande så var det för männen att begiva sig på skogsarbeten.

De första åren på 1890-talet var det ett mindre antal av bönder som hade sålt sina hemman, och nu skulle det huggas och köras fram timmer ner på ån för att sälja och få lite pengar till utlagor, dräng- och piglöner samt till husliga inköp. Priset var lågt för virket och nå mindre toppända än 6 tum fick man ej sälja och en 17 fot stock 6 tum fick de 60 öre för. Det hade blivit mera bekvämt att sälja timmer genom att bolagen hade sina faktorer och inspektorer som på höstarna gick omkring i gårdarna och tingade timmer. Det kunde hända att det kom 4 å 5 olika bolagsombud i veckan och det var en tävlan mellan bolagsombuden, den ene bjöd några ören över på procenten än den andre.  Varje bolag var fristående på den tiden innan de bildade ring och hade samma ringtummare, faktorer fick tumma in det timmer de uppköpte.

På 1860-talet och långt förut måste bönderna såga virket själv i sina grovbladssågar som de byggt i forsar och bäckar och fick de då ej såga mindre stock än 9 tum 15 fot och tjockleken på de plankor de sågade var 2 ½ och 3 tum.  Dessa plankor sågades på våren, staplades och fick torka på sommaren. När vintern kom så kördes de på de vanliga småstöttingar de hade på den tiden ner om Nämforsen, där de åter staplades upp till våren och vid högsta vårfloden så skulle bräderna skjutas som det hette, att kasta dem i älven. De skulle nu flottas ner till Nyland därifrån gick de med segelfartyg till utländska hamnar.

I mitten på 1890-talet, en vårvinter var det ett bolag som inköpte grovtimmer och kallades Hollandstimmer, minsta stock var 17 fot och 11 tum, huggyxemärket var ett H och dessa stockar från 11 till 17 tum, nerkört på isen, fick de två kronor för. Jag minns så väl hur bönderna resonera – Att nu var det ingen nöd när de fick så mycket pengar för en timmerstock. Det såg vackert ut att se en timmerskota av enbart sådant vackert virke, jag var själv med och högg dessa vackra stockar i min ungdom. Även på 1890-talet avverkades sparrar som uppköptes av Holländsk skeppsbyggeri, det var enbart gran ej så värst grova men hela dess längd och skulle täljas med täljyxa på fyra sidor.  Vad dessa sparrar betingade i pris är mig obekant därför att det var endast ett bolag som avverkade dem endast ett år. Om jag minns rätt så var det i mitten på 1890-talet så hade sågverksbolagen bildat en ring om gemensamma tummare och dessa kallades för ringtummare och de sågs ej med blida ögon av timmersäljare, de stod enbart på bolagens sida och säljaren skulle klås på tumtalen. Jag kan själv vittna om den saken för jag var själv med vid intumning av min faders virke i flera år. Särskilt år 1899 då vi avverkade grovvirke på Flakberget i Moflo, Min far högg och jag körde, avläggningsplatsen var på sörån mittför Sundmo by.  När körningen var slut så tillkallades ringtummare (namnen på dessa vill jag ej nämna på grund av deras efterkommande) och jag var i sällskap för att hugga yxmärke och kryssa med kryssyxan. Hade själv tummat de största stockarna och med en penna antecknat i stockändan tumantalen, men när ringtummare ropa upp tumtalen så var det en tum mindre än vad jag mätt dem till. Jag gjorde anmärkning mot tumningen men någon ändring blev det ej.

När saluvirket var nedkört på älven så skulle det även huggas lite husbehovsvirke, stockar som skulle sågas bräder av, hela trädlängder som skulle hyvlas på av, det skulle köras till sågen.

Bysåg från sekelskift. Vid Skällån, Västanbäck.

Bysåg från sekelskiftet (1900). Vid Skällån, Västanbäck.

Sedan var det att köra hem höet från utslottar, vilket tog en 10-12 dagar i anspråk, långt som de låg från hemmet och så små höskrindor de hade på den tiden att frakta hö i. När höet var hemkört var det att ta i tu med att köra stallgödsel och fårdoningen (fårgödslet) medan det fanns någon snö kvar på gården och vägarna. Denna gödsel kördes på tegar där potatisen skulle sättas, för får och hästgödsel skulle vara bra till potatisgödning.

När denna körning var fullbordad var det att stöka undan vinterkörredskapen och så börja med att såga och klyva ved och det räckte i regel en 14 dagar, så usla sågar som de hade på den tiden. Vedbehovet skulle räcka hela året, både sommar och vinter. Den 25 april skulle sättpotatisen tagas upp ur källaren och placeras i lådor i häst- och kostall för att få brodd på den innan sättningen skulle ske. När snön hade gått av lägdorna var det för de unga släktet att rensa lägdorna från höstens häst och kospillning, det var att dra på skottkärra och med räfsa och sopkasta fara mellan varje gödselspillning och upphämta i kärran. När åkern och tegarna hade blivit bar och de senare torkat upp så de bar att gå på så skulle dynga bredas ut på tegarna. På det första vinterföret på hösten kördes all gödsel ut, man hade dyngslädar och ur varje släde gjorde de tre högar och det kallades dyngstolpar. När all gödsel var brett fick man vänta en vecka innan tegarna bar att köra men då skulle de köra sönder gödseln med en släpa, men den hade redan då torkat så dynglorta var hårda som tjukorna som växer på sjuka björkar, så efter släpningen skulle man gå man ur huse, även kvinnor, och med bakändan av ett potatisgräv slå sönder alla dyngekatter, som de gamla sade. Det var ett arbete som vi unga inte var så förtjusta i, det gjordes oner (?) av husbonden på tegen och då skulle man fara i ände och slå sönder varje lort som var som ett hönsägg stort.

Man börja med harvingen omkring den 25 maj och såningen kunde räcka några dagar in i juni månad. Det var högtid när husmodern skulle ut på åkern och så. Husfadern körde såkornsäckarna ut på åkern och ställde en säck på varje ända på tegen sedan skulle han fjära och varje fjära skulle vara 6 steg bred, störar sattes upp på två sidor av tegen och när han drog foten i mullen för att gör a en skåra så skulle de ha blicken riktat mot stören och ett annat föremål längre bort, detta för att den dragna linjen skulle bli rak. Nu fick husmodern som var nästan helgdagsklädd börja så och varje fjära skulle sås fram och tillbaka med tre kast i beredd och ett kast för varje steg och en skicklig såerska var så rapp i handen så hon fick gå i full gång. Nu skulle kornet harvas ner i mullen med rätpinnharva och efter tre dagar skulle man åter med samma harva fara över tegen, det kallades att slätharva. Sedan skulle de välta med trästocksvälten, mullstocken som den kallades. Efter såningen skulle potatis stättas, de sattes för häst och plog eller arlen, två fåror i en pärrand, de hade inte börjat med enfårad pärrand.”

This entry was posted in Allmänt, Johannes Kallin. Bookmark the permalink.

Comments are closed.