När hembygdsgården brann

 

Sent på natten mot fredagen den 10 augusti 1973 väcktes jag abrupt av en signal så stark att jag närapå ramlade av soffan hos mina blivande svärföräldrar på Tråckelbo i Näsåker. Det var larmet vid brandstationen nästgårds, som tjöt.

Som jag då var reporter vid Nya Norrland i Sollefteå tumlade jag något vimmelkantig ut med den medhavda gamla Rolleiflex–kameran för att få reda på vad som hänt.

Därmed fick jag uppleva hur den gamla hembygdsgården på Prästnipan stod i ljusan låga! En katastrof för bygden och för Hembygds– o Turistföreningen. Inte bara timmergården från tidigt 1700–tal utan även oersättliga föremål i mängd, som samlats och donerats, blev lågornas rov.

Där i röken och brandresterna stod en gammal man med mörka glasögon och spatserkäpp. Han var mycket ledsen och djupt bedrövad, närmast ur stånd att fatta. Det var gamle kantorn Gunnar Lundberg, förste ordföranden i hembygdsföreningens styrelse och drivande kraften för dess verksamhet. Han petade lite med sin käpp, tog några steg kring eländet, skakade sakta på huvudet. Hemskt att behöva uppleva, sa han.

Några som upptäckt branden på avstånd var Roger och Leif Vestin i Hägel på andra sidan älven. De kom också till Prästnipan och berättade hur de sett elden i ett tidigt skede.

Misstanken var stark att branden var anlagd, men såvitt jag minns blev ingen lagförd för dådet även om namn förekom i spekulationerna.

Det tog sin tid, men så småningom hittade man den nuvarande hembygdsgården i Resele, rev den bit för bit och byggde upp den på samma stensocklar, som den nerbrunna stått på. Ser man foton på båda byggnaderna bredvid varandra slås man av den mycket stora likheten. Det var ett enastående arbete, som nedlades.

Bertil Nordin (text o foto)

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink.

One Response to När hembygdsgården brann