Några anteckningar om livet på landet. del 7.

Hoppas ni haft en trevlig sommar!

Här kommer fortsättning på Johannes Kallins uppteckning om seder och bruk under slutet av 1800-talet. (länk till del 6)

”Skärningen av korn började i slutet av augusti och den tiden visste man ej av några maskiner utan det skars med lie och det förekom ej att karlar skulle ta upp säden, utan det ansågs att vara kvinnfolksgöra. Och en god skärare och upptagerska skar, band och skylade omkring 30 skylar och i varje skyl var det 12 band.

Även en episod om skärning måste jag anteckna.-  Bonden Pell Persson i Krånge, Ådalsliden var född den 7/8 1810 död den 8/11 1897, 87 år, hans hustru Margdalena Persdotter var född i Moflo den 31/3 1809, dog den 18/4 1897, 88 år. Pell Persson som var måg till Per Persson i Moflo fick av denne lov att släppa sin häst på Mofloskogen över sommaren och skulle vid skärningstiden ha hem sin häst och gick därför själv att leta. Han hade gått hela dagen utan att se eller höra några hästar, vid mörkrets inbrott kom han till Lillterrsjö by som hörde till Ramsele och hos en bonde där (namnet har kommit ur mitt minne) fick han ligga över natten. På morgonen ville han göra arbetsbyte med bonden, Persson skulle skära och bonden som var känd i skogen skulle söka reda på hästen. Hustrun satte kraftigt motstånd mot arbetsbytet under motivering att hennes man var en så styv skärare så det skulle förlora på bytet, Persson lovade att betala underskottet med pengar då gav hon med sig. När bonden hade gått åt skogen gick också hustrun och Persson ut på tegen för att skära, hustrun hade tagit stickstrumpen med sig, hon tänkte sticka nå varv för varje skär. Pell Persson som omtalas som jättestark man, började skärningen i sakta tempo men ökade farten såsmåning om och hustrun som inte var så borta i upptagning höll sig en stund bakefter honom, men sackade av mer och mer och till slut hade hon hela skären framför sig otagen upp och Persson hade tagit en ny skär och var strax efter henne och kom så nära så hon måste hoppa ur skären och gå in efter pigan som skulle hjälpa henne att ta upp, men det hjälpte inte, Persson hade de båda kvinnorna före sig med en ny skär efter sig och när bonden vid kvällningen återkom med den återfunna hästen så hade Pell Persson och kvinnorna skurit, bundit och skylat 65 skylar, men då var det slut med kvinnornas krafter och stickstrumpen hade fått ligga dit han blev lagd på morgonen och något mellanbyte av pengar blev det ej något tal om.

Varje kväll medan skärningen pågick så skulle man köra hem sädeskärvarna och hässja långt fram på kvällen i mörkret, en satt uppe i höghässjan och tog emot kärvarna och hässja dem på troorna, en getpojk eller flicka fick häkta in järnkroken i varje band och en man eller kvinna drog upp kärvarna med en grov tross, kallad kornsimmen, som löpte genom blocket fastsatt på blocktroa som låg på översta troan i hässjan. När de hade hässjat ända till på översta troan så skulle det vara spjut, en käpp 1 ½ aln lång, vässat i ena ändan, detta spjut skulle stickas genom kärven och till den underliggande kärven, detta för att fasthålla det översta bandet från att blåsa ner. På morgonen skulle de köra och hässja tills daggen hade gått bort i kornåkern då började de skära igen.

Moflo

Vy över Moflo på bilden ses den höga kornhässjan.

Det såddes ej någon havre på 1880-talet, det var allmän tro att havren sög gödsel ur jorden, mera än kornet men gråärter såddes det, en teg varje år och de fick mata de agnar som blev när de hade tröskat och kastat ärterna kallades ärtdongen och när korna hade kalvat så skulle de ha gobytta, d.v.s. lite ärtdong och en näve mjöl i en hangsbytta med påfyllning av hett vatten och när det hade kallnat lite så skulle kon ha den, det skulle befordra mjölkningen.

Tröskningen av kornet var ett tidsödande arbete, det var att med häst köra tröskvagnen (maskinklubba) runt, runt i logen. Man lade fram ett framlag som bestod av två skylar, man hade två ringar, i den yttre ringen åtgick det 18 band, och i den inre 6 band. Hästens gång var på axen mellan yttre och inre ringen och i varndringsstångens stabbe var faststatt en finare (smäckrare) ledstrång och den knäpptes fast i hästens huvud för att få den gå runt. Ett litet runt säte var fastsatt på körstången som körpojken skulle sitta på, han skulle ha en lång vidja i handen och köra på hästen så han ej fick stanna. En trästäva skulle pojken även ha på sitt säte i denna stäva skulle, när hästen gjorde sina behov taga emot både vått och torrt så ingenting skulle av spillningen komma i dråsan. Minst fyra par skulle med slagan tröska och de skulle slå i takt, så det var ett förskräckligt dunkande, först körklubban och så slagorna. När man hade tröskat en lång stund på ena sidan så skulle man sno (vända) halmen och så tröska på den sidan en stund, sedan skulle halmen skakas med händerna för att intet korn skulle följa med till halmhuset. För varje sjunde framtag skulle man tina dråsan för att få bort spiran av kornet, dråsan fördes med förare ihop i en smal ring runt omkring loggolvet och både utom och inom ringen sopades golvet rent, allt skulle klubban gå på. Allt medan man körde klubban runt, runt, skulle man med härvforna räfsa och flytta på dråsan för att ej pinnarna skulle stampa i samma hål. När dråsan var tinad förde man den med förare till vrårna där lårar var gjorda av bräder mellan två väggar så låren blev en triangel och i dessa lårar skottades dråsan tills tröskningen var avslutat.

Man tröskade ett golv som rymde 28-30 skylar på dagen och en bonde hade 5-6 golv så det tog omkring en vecka med tröskningen. Med de nu moderna självrensande tröskverken tar en sådan hässja omkring fem timmar. Innan kastmaskinerna kom i bruk på början av 1890-talet var det ganska drygt att med en liten handkasta, kasta dessa dryga dråsalårar över logen till andra väggen för att skilja agnarna från kornet. Och det var inte nog med att kasta de måste sålla kornet efteråt för att få bort mollen (ogräsfrön) och det brukade i regel vara husmodern som denna lott föll på. I vanliga år när säden var mogen så blev det för fem golv, 30-33 tunnor korn. Allt detta korn gick åt till gårdens eget behov, det kunde hända att de sålde någon fjärding säckkorn till någon torpare som hade malt upp sin årsskörd.

 De gamla bönderna tillverkade gårdens behov av potatismjöl själva, när potatisen var upptagen så tog de och slog flera tunnor i stora kar, samt slog vatten över dem, sköljde med en käpp, vatten ombyttes och man sköljde tills potatisen var helt ren från mull. Sedan satte man sig runt ett annat kar, var och en med ett rivjärn, man höll fast rivjärnet med vänster hand och med den högra höll man fast potatisen och rev upp och ned. Det blev ett drygt arbete för 3-4 personer att riva ett par tunnor. Längre fram i 90-talet var det en bonde som skaffade sig en potatiskvarn som man fick dra med rev och den gick sedan till låns av bybor. Potatismjölet sjönk till botten så man fick ta bort det gråa och mäsken som låg överst och så var det att slå bort allt vatten och slå dit nytt istället, samt röra om allt mjöl så det blev som en tunn välling, så fick det sätta sig igen, detta upprepades flera gånger och för varje gång skirades bort det gråa som lade sig överst. När potatismjölet var så behandlat var det vitt och färdigt att tas upp det skars till bitar och lades i tråg och fat och sattes för att torka. Sist eldades lite i bakugnen, faten med mjölet sattes in med ugnsluckan öppen så det inte skulle bli för hastig torkning. När potatismjölet var torrt som krut så skulle de kavlas sönder på bakbordet med en slät kavel och så siktas och de gryn som stannade i sållen den togs vara på och den begagnades att koka pärgrynsvälling som var riktigt läcker.”

Posted in Johannes Kallin, Moflo, Seder och bruk | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. del 7.

Välkommen att besöka oss på Hembygdsgården!

2 220Vi har öppet i sommar på Hembygdsgården, tisdagar, torsdagar, lördagar och söndagar mellan den 26 juni och den 31 juli  kl 12:00 – 15:00.

(Med reservation för datumen 24, 26, 28 och den 30 juli. Vi ska försöka hålla öppet dessa dagar men kan inget lova)

Här kan du botatisera bland massor av föremål, foton, tidningsurklipp med mera. Sen kan du äta lite Thaimat hos Wimas som har sin servering alldeles bredvid.

Välkomna!

Vill du boka en grupp för visning utanför ordinare tider eller till Pelle Molins stuga kontaktar du Näsåker Camping 0622-101 76.

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Välkommen att besöka oss på Hembygdsgården!

Välkommen! obs! Fel datum men rätt dagar :)

13413129_10154293969964111_8756278630323151804_nUrsäkta, Tryckfelsnisse har varit framme. ; ) Datumen är Torsdag den 23 juni, Fredag den 24 och lördag den 25.

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Välkommen! obs! Fel datum men rätt dagar :)

Några anteckningar om livet på landet. del 6.

Del 6 av Johannes Kallins uppteckningar handlar om Getaren, ett barnarbete i slutet på 1800-talet. (Länk till del 5 här)

”Även några ord om getaren, när det inte var sina egna pojkar som vallade korna (där det fanns egna, så skulle de obligatoriskt vakta korna från deras nionde år tills de konfirmerades och var fyllda 15 år) så lejdes någon torparpojke till getare för sommaren.

Tjänsten var från den 1:a maj till den 24 oktober, lönen var ett par skor, ett par hemstickade ullstrumpor, två par skjortor, den ena av lärft och den andra av linne, vävd i hemmet, ett kalsongpar, en mössa, ett par sommarbyxor, en kostym av vadmal där både ”revetoet” (?) och inslaget var spunnen av lång fårull och kostymen sydd efter mått av sockenskräddaren. Och när den 24 okt. kom och han skulle fara från tjänsten så skulle det också var ”näst” (något som i våra dagar kallas för dricks) ”Nästen” bestod av en rågbulle, stor som en större tallrik, en smörklimp, ost och en skiva mesost och så vetebröd och krås som vi kallade det. Allt detta knöts ihop till ett knyte som han bar i handen när han for hem.

De första dagarna i juni, allra senast den 8:e skulle man lösa, det kallades så när man tog korna från vinterladugården och for till skogen första gången på våren. Första dagen brukande i allmänhet pigan följa getaren till skogen, det var alltid någon kalv som skulle vänas att följa korna och då behövdes det nog två att få den tjuriga kalven med. Getaren skulle, när han släppt ut korna ur sommarföjset på morgonen mocka och sopa rent, under tiden hade korna hunnit en bit till skogs så han fick springa innan han hunnit i fatt dem. Getarens åliggande under dagen skulle vara att först och främst följa med korna och när kvällen kom driva dem hem och bjäsa fast dem i båsen i föjset och så när han kom över där björkvidjor växte skulle han skära dem, kvista, skrapa och vrida samt lägga ihop till ringar och så skulle han riva upp toppsen (granplantor, 8 tum långa) och binda tvagar av dem, de begagnades att skura tråg med finsand.

En eller två dagar före midsommar när det skulle buffra till hufvelbodan, skulle getaren ta loss varje tralj och laban och bjäsa på kons hals så det fick själv bära binningen till bodan och märkvärdigt vad korna förstod när man hade knäppt på traljarna  på halsen deras och getaren sade till varje ko – ”Gå till bodan” och denna morgon gick de självmant vägen som bar till bodan. Och under vägen dit tillstötte det ena getarlaget efter det andra och vid framkomsten till bodan var det en ansenlig hop med kor och skällskrammel. Det ålåg getaren vid framkomsten till fäbodvallen att avtaga traljarna av kornas halsar samt sätta fast dem i ladugårdarna. Under den tid som korna var i bodan fick getaren vara med alla arbeten som utfördes vid gården och när de skulle flytta från bodan så skulle getaren gå till bodan på kvällen för att vara tillreds att ta emot korna på morgonen och geta hem dem till kvällen.

En liten episod från en sådan hemgetning som undertecknad var med om 1892, vi hade löst våra kor och vi var fyra getare i sällskap med var våra kor och vi for inte åt hemtrakten med dem utan vi skulle vara i skogen till kvällen. Det var en svedja som kallades Snårmyrsvedja som var så tätvuxen med björk och granskog och fast det var den ljusaste årstiden på sommaren så var det skymning där och när vi kom där fram så kom vi till en avblåst gran i vars stubbe, på en manshög, ett hål var och därifrån hördes ett pipande ljud som naturligtvis skulle undersökas. En av getarna klev upp för att titta med detta skulle han inte ha gjort för ut hålet kom det en kvällspläckta (fladdermus) och flög omkring våra huvuden så vingarna snuddade vid våra ansikten, men de som tog till flykten det var de fyra getarna som sprang allt vad det orkades att löpa och mjölkflaskorna hoppade i getkonten så det blev bara smulor av tunnbrödet, om det hade varit ett större djur hade vi ej varit rädda men de gamla hade skrämt oss med att fladdermusen sög blod av människor när de låg och sov.

När de hade flyttat från hufvelbodan blev det för getaren att valla korna i villande skog i fyra veckor och när höet var ladat i bäckslåttarna så var det 14 dagar man fick beta korna i dessa slåtter för då var det den roligaste tid för getarna, slåttarna var inhägnade så getaren fick bara ligga och gona sig vid ladan. Den 1 september så blev det en ny boflyttning då skulle det buffra till höstbodan som var belägen efter Åseleälven, det var stora slåttesvidder, slåttarna började vid Åkvisslan och fortsatte efter älven ända till Holaforsen. Höstbodan var i allmänhet lika bebyggd som hufvelbodan, störelse, ladugård, mjölkbod och foderlada. Arbetet i bodan var i stort sätt lika som hufvelbodan, korna skulle mjölkas och ses om, ost skulle göras och mese kokas och mellantiden stack de strumpor och vantar av hemspunnet ullto till män och kvinnor.

Forsås fäbodstuga i Näsåker omkr. 1915. Alla personerna på kortet är forsås bor. Fr.v. Amalia Lidblom kallad ?Amalia ut i bärjé?, Artur Lidblom, Sara Greta Nilsson, Valle Söderkvist samt Jenny Forssén, vilken ägare av fäbodstugan.  Forssénska familjen skänkte 1949 fäbodstugan till hembygdsföreningen i Näsåker, och den används nu som utflyktsmål. Vad beträffar Valle Söderkvist från Häxmo drunknade han 25-årig under flottning i Åbergsströmmen utanför Lidgatu.

Forsås fäbodstuga i Näsåker omkr. 1915. Alla personerna på kortet är forsås bor. Fr.v. Amalia Lidblom kallad ”Amalia ut i bärjé”, Artur Lidblom, Sara Greta Nilsson, Valle Söderkvist samt Jenny Forssén, vilken var ägare av fäbodstugan. Vem vet, kanske Artur och Valle var geterare? Fotot är från Hembygdsföreningens samlingar.

 

 

Posted in Fäbod, Johannes Kallin, Moflo, Seder och bruk | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. del 6.

Eduard Bechteler

Har uppdateterat under rubriken konstnärer om Eduard Bechteler.

http://hembygd.adalsliden.se/konstnaren-edward-bechteler/

Själv kommer jag i håg honom väl när han kom puttrade i sin lilla bil på våren, för på 1970-talet bodde han bara här på sommaren.Och att det kunde vara kusligt att gå förbi hans hus på nipkanten i skymningen med alla mystiska skulpturer.

Posted in Konstnärer, Tidningsurklipp | Kommentarer inaktiverade för Eduard Bechteler

Några anteckningar om livet på landet. del 5.

Här kommer del 5 (Länk till del 4 här) av uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet. Detta avsnitt handlar om slåtterarbete i utslåtterna.

”När åkern var slagen så var det att rusta i matsäck av bröd, smör, mjölk och tjockmjölk i stora stånkor, fläsk och torkade fårlår, mesost, kaffepanna, kaffe och socker samt fårskinnsfällar som ullen var i närmaste avnött på. När man hade fått sådan börda i mesar, kontar och stutar på ryggen och räfsan och två liar med lieorv i händerna och gått en 8-9 km. upp efter Åseleälven till slåttarna där slåttanstugorna var belägen, så var man glad att få söndagskväll, för att börja slå klockan ett – halvtvå på måndagsmorgon, och i flera veckor räckte slåtterarbetet i dessa utslåtter.

Jag ska göra en schematisk framställning av dagens arbete, kl 1 steg man upp och den som var mest morgonkry gjorde upp eld i spisen och satte fram alla kaffepannor, det kunde vara fyra hemmans slåttelag tillsammans i slåttestugorna (så det var trångt om saligheten som de bruka uttrycka sig) Kaffet ställdes i ordning på kvällen så det var bara att värma upp det på natten. Sedan man fått dricka en kaffekopp och tuggat en torr smörbeta eller tjockmjölk och kallgröt, var man färdig att gå på slåtten. Då var klockan halvtvå och då var det att slå bryna och slå utan någon vilopaus, man hade brynkonten på bältet och den slängde och slog som en klockosa för varje slag man slog. Somliga nätter när det kom in i augusti var det så kallt och fullt med frost så det blev tjock is på liarna, så man måste torka bort isen med en gräslapp innan det gick att bryna lien.

Kl. 6 på morgonen gjordes en paus i arbetet på en halvtimma, då skulle man sittande i ladan intaga ”annerfrukosten” som det hette, och den bestod av smör, tunnbröd, ost och även rått fläsk, man hade tagit matsäcken med sig i en kont på natten och den frukostvilan var en knapp halvtimma, så skulle man fortsätta med slåningen tills kl. 9 då man skulle ”tåsa” ut alla högar av höet för att få det att torka. Kl. 9 gick pigan, som även var med att slå, till slåttstugan för att koka gröt och kl. 10 kom de övriga slåttare hem till stugan då åt man en stadig kornmjölsgröt med tjockmjölk. Kl. 10,30 skulle man gå och lägga sig till vila, då man genast föll i en dödsliknad sömn efter allt vakande. Men kl. 12 skulle man upp igen och då skulle det ånyo ätas, bröd, smör, tjockmjölk och så fick man spela fiol, som det kallades när man skar skivor ur den torkade fårbogen och åt. Kl. 1 skulle man vara på slotten igen för att ta upp höet (räfsa och hässja) och det räckte i regel till kl. 6 e.m. En halvtimma före räffsens slut fick pigan gå hem till slåttstugan och laga mat, då stekte hon fläsk och koka upp blodbröd och stekte i flott så när karlarna kom åter fick de äta en bastant aftonvard. Efter måltiden skulle liarna slipas, en 7-8 stycken som tog en trekvarts timma och då var arbetet för dagen slut. Kl. 8 åt man gröt och tjockmjölk igen, kl. 9 skulle man lägga sig för man skulle, som förut sagts, stiga upp kl. 1.

Det var flera slåttanstugor, eller fäbostugor man bodde i under slåttiden, stugorna var inte större än 6-7 alnar i fyrkant och i varje stuga fanns det väggsäng med under och över liggplatser för fyra personer. På golvet från den ena väggen till den andra var det en bräda på kant som man fick fotstöd emot och på denna lave hade man hö och lite halm mellan fotstödet och väggen, till kudde hade männen sina hopvikta sockar och flickorna sina tröjor, som täcken hade man fårskinnsfällarna som ullen var i det mesta avnötta. Man kan tänka sig trängseln på laven som var sju alnar lång och nio personer skulle ligga där, man måste ligga på sidan för att alla skulle få rum. Man måste ha dörren öppen någon stund på kvällen för att få in frisk luft men det fanns en ohygglig mängd med mygg och då brände man fesetjukor, stängde dörren och bläkta in röken från spisen till rummet var fullt med den fräna röken myggorna tålde den ej utan flydde till fönstren och där var det gott att klämma ihjäl dem. Efter kvällsgrötsätningen tog sig ungdomarna, pojkar och flickor, en stunds rasande lekar på britsen så halmpipor, höboss och skinnfällar rök om öronen och då var det för de gamla gubbarna att hålla sig i väggsängen.

Uppstigning mitt i natten för oss ungdomar kändes nog så kusligt allra helst när det var frost och svalt väder, men när man arbetat en stund gick olusten bort. Slåttarna var den besvärligaste delen av året man var ju i beroende av vädret, 1899 var en svår regnslåttan, en slått kallad Borja (där nu Kilforsens kraftverkstunnel mynnar ut i Ångermanälven) fick vi detta år hålla på med denna slått i 21 dagar, men vid torrväder tog den ej mer än fem dagar, man fick faktiskt bara ligga och vänta på solsken och dagshöet som blev nedslaget den första morgonen fick man ”tåsa” upp i tre dagar. Solen sken så vackert på morgonen så man blev narrad att gå och ”tåsa” upp höet men vid 12-tiden kom det regnskurar och då var det omöjliggjort för den dagen att räfsa och hässja något hö. Detta år fick man skämma bort höet så det blev ett mycket svagt fodervärde.

Som sommaren 1901 var omtalade de gamla att de ej mindes så varm och fin, men ändå så frukt å växtgivande. Våren var ganska kall och det blev snöyra i mitten av maj men när juni gått in började en varm luft att strömma in och det blev sol och värme sommaren ut. Fjällsjö- och Ångermanälven torkade ut så mycket så det hade inte hänt på hundra år att en sten i älven mitt för Tängsta i Resele socken visat sig ovan vattnet. Att växligheten var så frodig denna varma och torra sommar berodde nog av att det uppsteg dimma från älvar, tjärnar och varje vattendrag varje natt så jorden och växterna var varje morgon fuktiga av den täta tjockan som legat över nejden på nätterna. Denna sommars slåttan blev det inte mer än en dags regnavbrott i slåtterarbetet och vad som inte hänt i minnenas hävd, det hände denna sommar. Att man i september fick plocka myrbär (hjortron) blåbär, lingon och hallon på en och samma gång och så sent på sommaren av myrbär. En rekordskörd av hö, kornet var matad så det var grovt som gråärter. Även potatis gav en ymnig skörd.

Höladningen var ganska tröttsam, små tjuklador som man måste börja trampa vid första fånget hö och så var det att stoppa med händerna under takåsarna och röstet. Man fick bära höet på bårar långa stycken till ladan och på somliga ställen fick de bära i svejan, flera björkvidjor vreds från lilländan och sattes ihop med viknut, den lades på backen och man tog hö från hässjan och lade på vad som rymdes i svejan så fick man ta ihop båda ändarna och kasta på axeln och bära. Hemma på åkern har jag förut omtalat att det höet drog man in på hjulslädar.

Posted in Allmänt, Johannes Kallin, Moflo, Seder och bruk | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. del 5.

Nu är det Jul igen….

Tidningsurklipp där Olof Molén berättar om julen förr, tyvärr ingen datering men kanske är det någon som vet vem han var och vilket år han kan tänkas vara 95.

molen_om_julFått lite fakta om personen i artikeln av Magnus Johansson,  Olof Johan Molén var född den 11 augusti 1870. Han var gift med Margreta Erika Sundvall, född 1872. Han skrevs som arbetare i Holafors. De fick femton barn tillsammans, men elva av barnen dog innan 10 års ålder. Finns även fler som bidragit med ihågkomster på Ådals-Liden församlings facebookgrupp

julkort2015

Posted in Jul, person, Seder och bruk, Tidningsurklipp | Kommentarer inaktiverade för Nu är det Jul igen….

Några anteckningar om livet på landet. del 4.

Här kommer del 4 (Länk till del 3 här) av uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet. Detta avsnitt handlar främst om fäbodlivet i Moflo.

”Först av alla djur som släpptes till skogen var fåren, när det började grönska lite så skulle fåren drivas till fäbodan som låg en fem kilometer från gården. På den stora feta fäbovallen hade vårgrönskan spirat upp till en grön matta. Det blev livligt och rörligt på vallen när byns 300 får kom tillsammans, alla tackor hade lamm och de kom från sina moror så det blev ett bräkande i bas och diskant innan de återfunnit varandra.

Det var brukligt den tid som denna redogörelse omfattar att alla bönder och torpare släppte hästarna till skogen genast de hade sått och gjort färdigt i åkern och det var brukligt att även hästarna leddes till fäboden och i skogen fick de gå hela sommaren och det var sällan de tog hem någon häst att köra hö till ladan, de drog för det mesta själv på hjulsläden och var det någon som tog hem häst att köra in de längst borta på gården hässjorna, då gick hästen till låns mellan grannarna.

När hästarna var släppta till skogen, då skulle alla slåtter rensas från kvist och spillt hö vid laddörrar vid vinterns hemforsling. Felande hässjtro skulle huggas och barkas, stängsel omkring slåttarna skulle lagas och omstängas och varje år flera lador omspånas. Ett jordbruk på den tiden, som hade så många utslåtter, måste ha många lador och hus att underhålla. På min fars hemman i Moflo hade han upparbetat många slåttesbäckar i skogen och satt upp nya timmerlador och alla lador, sommarladugårdar och husen vid gården utgjorde 46 hus som skulle hållas tak på och då var det inte inräknat del i kvarn och kvarnstuga samt sågbyggnaden. Så bonden behövde ej leta efter arbete, det fanns i överflöd på hemmanet. Min far Hans Kallin var på 1890-talet och in på 1900 den som båda ihop till lagning och nybyggnad av kvarn och såg och när sågen och vattenrännorna var lagade och ställd i brukbart skick så skulle den ”dyngnas” d.v.s. var och en fick sitt dygn när han skulle få såga sitt timmer. Sågen var en grovblad ramsåg i Åkvisslanforsen. År 1902 ombyggde byamännen sågen till en cirkelsåg, byggmästare var P.J. Lidén från Nordantjäl och undertecknad blev sågare på nybyggnaden till 1907 då jag var bosatt i Forsås.

Omkring den 22 juni skulle man buffra (flytta) till hufvulbodan den morgonen var stökig både för kvinnor och män, alla saker som fäbojäntan skulle ha i bodan i fyra veckor skulle bindas i mesar-skutar och kontar. Det var mat, kaffe, socker, mjöl, salt och såar åt korna, mjölkhämtar, tjärnan, ostbonka och så sängkläder m.m. och Yxa och såg, så det var tunga bördor att bära på ryggen. Vid framkomsten till bodan skulle männen såga och klyva ved av de furustockar som de hade kört dit på vallen på snöföret på vintern. Sedan skulle lagårdarna omses i båsen skulle nya jordtorver läggas som kreaturen skulle ligga på. Getarne skulle sätta fast laband och vritraljar av björkvidjor i varje bås. Kvinnorna hade sitt göra med att tvätta och gnida upp alla björktrågen med sand som de skulle sila mjölk i, så skulle grankvistar skäras och läggas på jordgolvet i mjölkboden, störelset skulle skuras, muren vitlimmas, kaffe skulle kokas så karlarna som knoga med vedhuggning skulle få något till livs.

Det var liv och rörelse denna dag på fäbodvallen. Sju stycken fäbopigor, unga raska bondjäntor som med välljudande stämmor joddlade, kökade och lockade korna med sjungande röster, ett 60-tal kor och den stora fårskocken och ett 30-tal hästar samt en flock getter, ett skällskrammel som hördes vida omkring och så nojsades och skämtades med flickorna så det blev skratt och liv på vallen.

Den tid som var emellan midsommar och slåttorna kallades ”huvula” och tiden skulle man barka och såga klabbar samt hyvla spån i sågen. En dag åtgick det för husbönderna att gå till skogen och riva näver av fina och kvistfria björkar, det var inte allom givet att kunna riva dessa långa och smala näver, bredden var 1 ½ tum och längden kunde uppnå ända till 12 alnar och där över. Det åtgick flera dagar att göra näverskor som skulle räcka sommaren ut åt alla i familjen. Brynkontar, fällsor och mat- och getkontar skulle flätas, det var inte alla som kunde fläta näverarbeten. Före 1880-talet måste varje bonde kunna göra näverskor för det begagnades ej andra skor på sommaren än näverskor och de var lätta och behagliga att gå i.

Även skulle man ta löv och skav, man gick så gott som mangrant till skogen på något ställe där det växte fina raka aspar med ej för tjock bark. Dessa aspar högg man ned och så skulle barken skalas av, de högg en ring runt omkring aspen en 75 cm. emellan varje ring och så klöv de barken längs efter aspen och med yxa och träkilar flådde de barken som av saven var lätt att släppa stocken. På så sätt flådde de hela aspen ända upptill kronan och det blev många aspar som på sådant sätt avverkades på dagen. De lade flera lurar in om varandra och de knorra ihop sig så lätt. Det var husbonden, drängen eller då det fanns vuxna söner som verkställde om nedhuggning av träden och skavtagning och pigan och barnen skulle ta löv d.v.s. skära lövkvistar och binda kärvar, detta fina asplöv var ett gott tillskott vid utfodring av fåren på vintern. Det var mycket arbete med detta skav och lövtagning, det skulle borras hässjtabbar till lövhässja samt hugga tro, hässjan skulle göra så hög att ej djuren som gick på bete i skogen skulle nå att äta av de hässjade lövkärvarna, särskilt för älgen var det ett lockande bete när snön började komma. Skavrullarna lades i trave under hässjan. När myrarna på hösten frusit och snö fallit så hemkördes både skavet och lövet, skavet skulle hästarna ha. Det fanns ett stort kar i stallet fullt med vatten och dit lade man nån skavrulle då och då för att mjuka upp barken och sedan hackades den i bitar med yxa på en huggkubbe. Dessa aspbarkbitar lades i krubban åt hästarna och de blev finhåriga och friska av de begärliga skalen.

Bybor från byarna Krånge och Sörmoflo vid Krånge fäbodar på Fäboåsen omkr. år 1918.

Hittade inget foto från Moflobodarna men väl denna med bybor från byarna Krånge och Sörmoflo vid Krånge fäbodar på Fäbodåsen omkr. år 1918.

Då boflickorna hade varit i bodan i fjorton dagar så skulle ungdomarna från hela byn och även Forsnäs hälsa på fäbojänterna, denna söndag kallades Möffersöndag, de pojkar som hade någon fäbojänta till fästmö gick till bodan på lördag kväll, men de andra ungdomarna, pojkar och flickor skulle gå söndagmorgon och som undertecknad även var med på dessa färder kan han giva en klar framställning om dem. Vägen mynnade ut från mitt hem och där samlades byns ungdom vid åtta tiden på morgonen och i samlad trupp tågade man upp efter den steniga vävan förbi gårs och Långmyren, klocksvedjan och över spånglagda Holmemyran så uppför Valåssvedja till Stålbågamyren och sist innan man nådde bodan skulle man passera Filtjärnrået. Vägen hade varit i stigande ända från byn, bodan låg högt så att Junsele kyrka var synlig från vallen som låg på en berghälla. Det var en glad och livlig ungdomsskara som under sång och prat drog vägen fram och när man kom till filtjärnrået så började man få de första välkomsthälsningarna, för då blev det ett kökande och joddlande som besvarades av de kunniga i vårt sällskap. Och att hjärtligheten av välkomsten var äkta behövde man ej dra i tvivelsmål och nu blev det en gästning som varade hela dagen lång. Det var sju fäbojäntor och av alla skulle man ha en sötkopp och den tidens stora bagarbröd av ringar, skorpor, pepparkakor och andra stjärnor och doppa skulle man, det hjälpte ej att säga ifrån (i gengäld skulle man bestå flickorna vid uppbörden av karameller). Även skulle man ha mat flera gånger och själva kärnpunkten i gästningen var filhåget, de hade ränat av mjölken så bara filet (grädden) stannat kvar i tråget och i denna fil bröt de veteringar, skorpor, tjocka pepparkakor med flera sorter och när vetebrödsbitarna hade mjuknat i grädden så skulle man äta med träsked, att det var gott säger sig självt och efter en sådan måltid ville man ej smaka mera den dagen. Denna dag var en högtidsdag med lekar, skämt och gåtgissning och när solen började dala mot västra horisonten fick man ta avsked av de gästvänliga fäboflickorna och i samlad flock återvända ner till byn med rika minnen av en oförgätlig dag bland en ungdomsskara som ej hade förlorat hoppet på framtiden.

Följande dag på måndag var det vanligt att matmororna i sällskap besökte sina fäbojäntor och de förstod att söndagens ungdom gått hårt åt av kaffe, socker och vetebröd så de hade rustat sig med nya förråd och det var icke enbart de skulle dit och gästa de skulle även inspektera hur flickorna skötte sina åläggande och så skulle de kärna smör som de skulle ta med sig hem.

De hade en underlig föreställning de gamla bondgubbarna om höets näringsvärde, någon klöver såddes ej det var mest självväxande jägargräs och även köpte de och sådde tyskt timotejfrö och de skulle blomma två gånger innan de skulle slå det, det var sed att ej börja slå förrän Sara-dagen den 19 juli och hade som sagt timotejen blommat flera gånger så stråna hade blivit vit, så det gick tungt att slå med lie. Några slåttermaskiner fanns ej i byn, den första som kom dit var år 1902. Så det var att med lien slå skära, vilket var mycket tröttsamt. Den 23 juli skulle man flytta från fäbodan, karlarna steg upp klockan 1 på natten och gick och slog en hölägda, de slog till kl. 6 då de gick hem och åt en matbit och sedan var det att ta mesen och ge sig iväg till bodan och där binda en försvarlig börda i sommaröverrocken som mesen på skämt kallades. Det var ost, mese, rörost och kärna full med grädde, sängkläder, mjölkkäril och andra saker, det blev bördor så man gick icke med nå militärisk raka ben. kl. 12 var man åter hemma i byn, man hade då istället för vila, avverkat en mil fram och åter och efter att ha intagit ett middagsmål var det att gå ut på åkern och räfsa och hässja det hö som man på natten slagit ner och detta fick man hålla på med till kl.7. Slåttarna räckte i 4-5 veckor och blev det regn ännu längre.”

Posted in Fäbod, Johannes Kallin, Moflo | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. del 4.

Några anteckningar om livet på landet. del 3.

Efter ett långt sommaruppehåll kommer del 3 av uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet.

Länk till del 2 här.

 

”All ved som åtgick till gårdens behov under året höggs och kvistades upp och lades i högar på hösten samt kördes hem på vintern. När julen med alla julbjudningar var undanstökande så var det för männen att begiva sig på skogsarbeten.

De första åren på 1890-talet var det ett mindre antal av bönder som hade sålt sina hemman, och nu skulle det huggas och köras fram timmer ner på ån för att sälja och få lite pengar till utlagor, dräng- och piglöner samt till husliga inköp. Priset var lågt för virket och nå mindre toppända än 6 tum fick man ej sälja och en 17 fot stock 6 tum fick de 60 öre för. Det hade blivit mera bekvämt att sälja timmer genom att bolagen hade sina faktorer och inspektorer som på höstarna gick omkring i gårdarna och tingade timmer. Det kunde hända att det kom 4 å 5 olika bolagsombud i veckan och det var en tävlan mellan bolagsombuden, den ene bjöd några ören över på procenten än den andre.  Varje bolag var fristående på den tiden innan de bildade ring och hade samma ringtummare, faktorer fick tumma in det timmer de uppköpte.

På 1860-talet och långt förut måste bönderna såga virket själv i sina grovbladssågar som de byggt i forsar och bäckar och fick de då ej såga mindre stock än 9 tum 15 fot och tjockleken på de plankor de sågade var 2 ½ och 3 tum.  Dessa plankor sågades på våren, staplades och fick torka på sommaren. När vintern kom så kördes de på de vanliga småstöttingar de hade på den tiden ner om Nämforsen, där de åter staplades upp till våren och vid högsta vårfloden så skulle bräderna skjutas som det hette, att kasta dem i älven. De skulle nu flottas ner till Nyland därifrån gick de med segelfartyg till utländska hamnar.

I mitten på 1890-talet, en vårvinter var det ett bolag som inköpte grovtimmer och kallades Hollandstimmer, minsta stock var 17 fot och 11 tum, huggyxemärket var ett H och dessa stockar från 11 till 17 tum, nerkört på isen, fick de två kronor för. Jag minns så väl hur bönderna resonera – Att nu var det ingen nöd när de fick så mycket pengar för en timmerstock. Det såg vackert ut att se en timmerskota av enbart sådant vackert virke, jag var själv med och högg dessa vackra stockar i min ungdom. Även på 1890-talet avverkades sparrar som uppköptes av Holländsk skeppsbyggeri, det var enbart gran ej så värst grova men hela dess längd och skulle täljas med täljyxa på fyra sidor.  Vad dessa sparrar betingade i pris är mig obekant därför att det var endast ett bolag som avverkade dem endast ett år. Om jag minns rätt så var det i mitten på 1890-talet så hade sågverksbolagen bildat en ring om gemensamma tummare och dessa kallades för ringtummare och de sågs ej med blida ögon av timmersäljare, de stod enbart på bolagens sida och säljaren skulle klås på tumtalen. Jag kan själv vittna om den saken för jag var själv med vid intumning av min faders virke i flera år. Särskilt år 1899 då vi avverkade grovvirke på Flakberget i Moflo, Min far högg och jag körde, avläggningsplatsen var på sörån mittför Sundmo by.  När körningen var slut så tillkallades ringtummare (namnen på dessa vill jag ej nämna på grund av deras efterkommande) och jag var i sällskap för att hugga yxmärke och kryssa med kryssyxan. Hade själv tummat de största stockarna och med en penna antecknat i stockändan tumantalen, men när ringtummare ropa upp tumtalen så var det en tum mindre än vad jag mätt dem till. Jag gjorde anmärkning mot tumningen men någon ändring blev det ej.

När saluvirket var nedkört på älven så skulle det även huggas lite husbehovsvirke, stockar som skulle sågas bräder av, hela trädlängder som skulle hyvlas på av, det skulle köras till sågen.

Bysåg från sekelskift. Vid Skällån, Västanbäck.

Bysåg från sekelskiftet (1900). Vid Skällån, Västanbäck.

Sedan var det att köra hem höet från utslottar, vilket tog en 10-12 dagar i anspråk, långt som de låg från hemmet och så små höskrindor de hade på den tiden att frakta hö i. När höet var hemkört var det att ta i tu med att köra stallgödsel och fårdoningen (fårgödslet) medan det fanns någon snö kvar på gården och vägarna. Denna gödsel kördes på tegar där potatisen skulle sättas, för får och hästgödsel skulle vara bra till potatisgödning.

När denna körning var fullbordad var det att stöka undan vinterkörredskapen och så börja med att såga och klyva ved och det räckte i regel en 14 dagar, så usla sågar som de hade på den tiden. Vedbehovet skulle räcka hela året, både sommar och vinter. Den 25 april skulle sättpotatisen tagas upp ur källaren och placeras i lådor i häst- och kostall för att få brodd på den innan sättningen skulle ske. När snön hade gått av lägdorna var det för de unga släktet att rensa lägdorna från höstens häst och kospillning, det var att dra på skottkärra och med räfsa och sopkasta fara mellan varje gödselspillning och upphämta i kärran. När åkern och tegarna hade blivit bar och de senare torkat upp så de bar att gå på så skulle dynga bredas ut på tegarna. På det första vinterföret på hösten kördes all gödsel ut, man hade dyngslädar och ur varje släde gjorde de tre högar och det kallades dyngstolpar. När all gödsel var brett fick man vänta en vecka innan tegarna bar att köra men då skulle de köra sönder gödseln med en släpa, men den hade redan då torkat så dynglorta var hårda som tjukorna som växer på sjuka björkar, så efter släpningen skulle man gå man ur huse, även kvinnor, och med bakändan av ett potatisgräv slå sönder alla dyngekatter, som de gamla sade. Det var ett arbete som vi unga inte var så förtjusta i, det gjordes oner (?) av husbonden på tegen och då skulle man fara i ände och slå sönder varje lort som var som ett hönsägg stort.

Man börja med harvingen omkring den 25 maj och såningen kunde räcka några dagar in i juni månad. Det var högtid när husmodern skulle ut på åkern och så. Husfadern körde såkornsäckarna ut på åkern och ställde en säck på varje ända på tegen sedan skulle han fjära och varje fjära skulle vara 6 steg bred, störar sattes upp på två sidor av tegen och när han drog foten i mullen för att gör a en skåra så skulle de ha blicken riktat mot stören och ett annat föremål längre bort, detta för att den dragna linjen skulle bli rak. Nu fick husmodern som var nästan helgdagsklädd börja så och varje fjära skulle sås fram och tillbaka med tre kast i beredd och ett kast för varje steg och en skicklig såerska var så rapp i handen så hon fick gå i full gång. Nu skulle kornet harvas ner i mullen med rätpinnharva och efter tre dagar skulle man åter med samma harva fara över tegen, det kallades att slätharva. Sedan skulle de välta med trästocksvälten, mullstocken som den kallades. Efter såningen skulle potatis stättas, de sattes för häst och plog eller arlen, två fåror i en pärrand, de hade inte börjat med enfårad pärrand.”

Posted in Allmänt, Johannes Kallin | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. del 3.

Besök oss i sommar!

pellemolin

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Besök oss i sommar!