Några anteckningar om livet på landet. del 3.

Efter ett långt sommaruppehåll kommer del 3 av uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet.

Länk till del 2 här.

 

”All ved som åtgick till gårdens behov under året höggs och kvistades upp och lades i högar på hösten samt kördes hem på vintern. När julen med alla julbjudningar var undanstökande så var det för männen att begiva sig på skogsarbeten.

De första åren på 1890-talet var det ett mindre antal av bönder som hade sålt sina hemman, och nu skulle det huggas och köras fram timmer ner på ån för att sälja och få lite pengar till utlagor, dräng- och piglöner samt till husliga inköp. Priset var lågt för virket och nå mindre toppända än 6 tum fick man ej sälja och en 17 fot stock 6 tum fick de 60 öre för. Det hade blivit mera bekvämt att sälja timmer genom att bolagen hade sina faktorer och inspektorer som på höstarna gick omkring i gårdarna och tingade timmer. Det kunde hända att det kom 4 å 5 olika bolagsombud i veckan och det var en tävlan mellan bolagsombuden, den ene bjöd några ören över på procenten än den andre.  Varje bolag var fristående på den tiden innan de bildade ring och hade samma ringtummare, faktorer fick tumma in det timmer de uppköpte.

På 1860-talet och långt förut måste bönderna såga virket själv i sina grovbladssågar som de byggt i forsar och bäckar och fick de då ej såga mindre stock än 9 tum 15 fot och tjockleken på de plankor de sågade var 2 ½ och 3 tum.  Dessa plankor sågades på våren, staplades och fick torka på sommaren. När vintern kom så kördes de på de vanliga småstöttingar de hade på den tiden ner om Nämforsen, där de åter staplades upp till våren och vid högsta vårfloden så skulle bräderna skjutas som det hette, att kasta dem i älven. De skulle nu flottas ner till Nyland därifrån gick de med segelfartyg till utländska hamnar.

I mitten på 1890-talet, en vårvinter var det ett bolag som inköpte grovtimmer och kallades Hollandstimmer, minsta stock var 17 fot och 11 tum, huggyxemärket var ett H och dessa stockar från 11 till 17 tum, nerkört på isen, fick de två kronor för. Jag minns så väl hur bönderna resonera – Att nu var det ingen nöd när de fick så mycket pengar för en timmerstock. Det såg vackert ut att se en timmerskota av enbart sådant vackert virke, jag var själv med och högg dessa vackra stockar i min ungdom. Även på 1890-talet avverkades sparrar som uppköptes av Holländsk skeppsbyggeri, det var enbart gran ej så värst grova men hela dess längd och skulle täljas med täljyxa på fyra sidor.  Vad dessa sparrar betingade i pris är mig obekant därför att det var endast ett bolag som avverkade dem endast ett år. Om jag minns rätt så var det i mitten på 1890-talet så hade sågverksbolagen bildat en ring om gemensamma tummare och dessa kallades för ringtummare och de sågs ej med blida ögon av timmersäljare, de stod enbart på bolagens sida och säljaren skulle klås på tumtalen. Jag kan själv vittna om den saken för jag var själv med vid intumning av min faders virke i flera år. Särskilt år 1899 då vi avverkade grovvirke på Flakberget i Moflo, Min far högg och jag körde, avläggningsplatsen var på sörån mittför Sundmo by.  När körningen var slut så tillkallades ringtummare (namnen på dessa vill jag ej nämna på grund av deras efterkommande) och jag var i sällskap för att hugga yxmärke och kryssa med kryssyxan. Hade själv tummat de största stockarna och med en penna antecknat i stockändan tumantalen, men när ringtummare ropa upp tumtalen så var det en tum mindre än vad jag mätt dem till. Jag gjorde anmärkning mot tumningen men någon ändring blev det ej.

När saluvirket var nedkört på älven så skulle det även huggas lite husbehovsvirke, stockar som skulle sågas bräder av, hela trädlängder som skulle hyvlas på av, det skulle köras till sågen.

Bysåg från sekelskift. Vid Skällån, Västanbäck.

Bysåg från sekelskiftet (1900). Vid Skällån, Västanbäck.

Sedan var det att köra hem höet från utslottar, vilket tog en 10-12 dagar i anspråk, långt som de låg från hemmet och så små höskrindor de hade på den tiden att frakta hö i. När höet var hemkört var det att ta i tu med att köra stallgödsel och fårdoningen (fårgödslet) medan det fanns någon snö kvar på gården och vägarna. Denna gödsel kördes på tegar där potatisen skulle sättas, för får och hästgödsel skulle vara bra till potatisgödning.

När denna körning var fullbordad var det att stöka undan vinterkörredskapen och så börja med att såga och klyva ved och det räckte i regel en 14 dagar, så usla sågar som de hade på den tiden. Vedbehovet skulle räcka hela året, både sommar och vinter. Den 25 april skulle sättpotatisen tagas upp ur källaren och placeras i lådor i häst- och kostall för att få brodd på den innan sättningen skulle ske. När snön hade gått av lägdorna var det för de unga släktet att rensa lägdorna från höstens häst och kospillning, det var att dra på skottkärra och med räfsa och sopkasta fara mellan varje gödselspillning och upphämta i kärran. När åkern och tegarna hade blivit bar och de senare torkat upp så de bar att gå på så skulle dynga bredas ut på tegarna. På det första vinterföret på hösten kördes all gödsel ut, man hade dyngslädar och ur varje släde gjorde de tre högar och det kallades dyngstolpar. När all gödsel var brett fick man vänta en vecka innan tegarna bar att köra men då skulle de köra sönder gödseln med en släpa, men den hade redan då torkat så dynglorta var hårda som tjukorna som växer på sjuka björkar, så efter släpningen skulle man gå man ur huse, även kvinnor, och med bakändan av ett potatisgräv slå sönder alla dyngekatter, som de gamla sade. Det var ett arbete som vi unga inte var så förtjusta i, det gjordes oner (?) av husbonden på tegen och då skulle man fara i ände och slå sönder varje lort som var som ett hönsägg stort.

Man börja med harvingen omkring den 25 maj och såningen kunde räcka några dagar in i juni månad. Det var högtid när husmodern skulle ut på åkern och så. Husfadern körde såkornsäckarna ut på åkern och ställde en säck på varje ända på tegen sedan skulle han fjära och varje fjära skulle vara 6 steg bred, störar sattes upp på två sidor av tegen och när han drog foten i mullen för att gör a en skåra så skulle de ha blicken riktat mot stören och ett annat föremål längre bort, detta för att den dragna linjen skulle bli rak. Nu fick husmodern som var nästan helgdagsklädd börja så och varje fjära skulle sås fram och tillbaka med tre kast i beredd och ett kast för varje steg och en skicklig såerska var så rapp i handen så hon fick gå i full gång. Nu skulle kornet harvas ner i mullen med rätpinnharva och efter tre dagar skulle man åter med samma harva fara över tegen, det kallades att slätharva. Sedan skulle de välta med trästocksvälten, mullstocken som den kallades. Efter såningen skulle potatis stättas, de sattes för häst och plog eller arlen, två fåror i en pärrand, de hade inte börjat med enfårad pärrand.”

Posted in Allmänt, Johannes Kallin | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. del 3.

Besök oss i sommar!

pellemolin

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Besök oss i sommar!

Midsommar snart!

midsommar

Kom och var med och fira traditionell midsommar med oss.

Dagen innan den 18 juni kl.18 klär vi midsommarstången då alla är välkomna att hjälpa till – Mysig samvaro och hembygdsföreningen bjuder på fika.

Midsommarafton börjar dansen kl.13 efter vi rest stången. Putte Och Maja Kihl leder sång och danslekar. Vi gästas även av Sollefteå Folkdansgille som kommer att uppträda och för de små kommer hoppborgen förutom minitåget vara på plats.

Midsommardagen friluftsgudstjänst vid gamla kyrkoruinen kl.12 – kortege med flaggor och hembygdsdräkter. efteråt severar hembygdsföreningen kaffe med dopp vid hembygdsgården. (Vid dåligt väder brukar det vara i kyrkan).

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Midsommar snart!

Nationaldagen

BB.6juni.1

Kom och fira Nationaldagen den 6 juni.

kl. 11 – Tåg till Hembygdsgården från Lissvallen.

kl. 12 – Årets talare: Marthin Jönsson

Kaffe och tårta

BB.6juni.3

Vi får väl hoppas på lika fint väder i år. Foton från 2014

och många fler aktiviteter!

Varmt Välkomna!

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Nationaldagen

MAJ 2015 – Gärdsgårdskurs och Gökotta

Några foton från gärdsgårdskursen som hölls i Maj.

Kursledare var Lars Kårén och vi har fått en uppsnyggad gärdsgård kring

hembygdsgården och PelleMolins stuga!

IMG_20150509_122639  IMG_20150509_122403IMG_20150509_123514

 

Gökotta hölls som tradition vid hembygdsgården och frukost serverades i bagarstugan den 14 maj – Kristi himmelfärdsdag.

IMG_20150514_082640

Putte och Olof leder sången.

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för MAJ 2015 – Gärdsgårdskurs och Gökotta

Ett vårtecken från början av 1960-talet.

Per MagnusEtt tidningsurklipp från början av 60-talet.(klicka på bilden för att förstora) Där Per-Magnus Hansson med sitt munspel är ett vårtecken så gott som något.

Många minns Per-Magnus som ska ha varit ett orginal i byn. I Paul Lundins ”Sanningar och sägner i Ådalsliden” berättar han om denne, även kallad ”Stick-Per-Magnus”, (för hans dille att plocka stickor och kvistar på marken) eller ”Kal-Hansch-pojken” (för hans far hette Karl Hansson). Paul har beskrivit hur han spelade munspel ”med rätt så stor bravur och någon gång på 1950-talet kom han på idén att dagligen åka buss ner till Sollefteå där han slog sig ned på någon broavstas och spelade medan en tom kaffeburk vid sidan om fick  uppta eventuella kollekter ….”  men hur det en dag var slut med detta då han orsakat trafikstopp på stadens gator eftersom en vårstorm dragit förbi och Per-Magnus fick fullt upp att göra med att plock kvistar som blåst ned och låg på vägen, utan att ta någon som helst notis om trafiken. (sanningar och sägner i Ådalsliden s.135)

Posted in Allmänt | 1 Comment

Några anteckningar om livet på landet. Del 2.

Fortsätter här med uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet. Länk till del 1 här.

”Att det fanns mycket med mat, och god mat i böndernas hem på 1880–90-talet säger sig själv och det kommer jag beröra i ett flertals gånger i denna beskrivning. I ett medelstort hemman hade de i medeltal 6-7 mjölkkor, tjugotal får, i allmänhet ett par getter, en helårsgris, 8-9 höns samt två hästar. Avkastningen av alla dessa djur gick enbart till det egna hushållet någon försäljning av jordbruksprodukter förekom ganska sparsamt, var det någon som fick sälja en kanna sötmjölk (oskummat) så kostade den 25 öre och det hände väl någon gång att bondmoran fick sälja något skålpund smör och det fick de 60 öre för, det blev ca. 1.45 för ett kg.

Av mjölken gjordes ost och vasslan slogs aldrig bort, utan av den kokades mese och för varje två mesekok så slogs de tillsammans i grytan och kokades tjockare till mesost. Den användes både till hushållet och till stöpämne vid bakning av kakor. sedan osten väl torkats skulle den förvaras i källaren och lagras till den blev så gammal så färgen blev brun och svart, då blev osten läcker och god.  Det var ett ordspråk i min ungdom som lydde ”Kyss inte flickan när du ätit gammal ost”. Mesta mjölken hade de på vintern och vårsidan för de hade korna så ställda att de kalvade januari – april, något mera än en höstko hade varje bonde ej. En del av smöret lagrades till sommaren och höstens behov, detta smör blev härsket och osmakligt.  Betet på sommaren i skogarna var så dåligt så kor mjölkade inte mera än två kor nu som går i gott bete. Korna magrade på sommarmånaderna så det gick nästan hela förjulsvintern innan de hade återtagit sitt hull igen.

I november månad slaktades fåren, sju – åtta stycken, det var de gamla snöpta hanfåren som gallrades ut, tackorna vill man ha kvar så länge som möjligt till aveln och oklippt skulle de vara för skinnen skulle de göra sängfällar av. Grisarna slaktades i slutet av november och i början av december. Slakten av grisar var ett stort djurplågeri, det byttes ihop med någon granne så de hjälpte varandra.  Den så kallade Svinottan hade de slutat med på slutet av 1880-talet, nu började slakten när det började ljusna på morgonen, först skulle karlarna äta frukost med matsup, så kaffekaskar med flera påfyllningar då först kände de sig modiga att ta itu med grisen. Två och tre man gick upp i kätten för att kullslå grisen och när de fått honom på rygg så band de ihop både fram- och bakfötter sedan sköt de en stång mellan benen längst efter grisen och bar honom ut på backen och lades på slaktstädet där satte de på trynträet – en käpp som var 15 cm lång och av en tågstump knutits en ögla och denna ögla träddes på grisens tryne samt vreds med käppen tills käkarna var hoppressade, detta gjordes för att dämpa skriket från grisen.  När alla dessa anordningar var gjorda så stacks grisen med kniv i halsen så blodet fick avrinna.  Det var ett ohyggligt skrik från grisen ända från det de slog den över ända i kätten och till det sista pipande läte då livsgnistan slocknade. Man kunde höra från varje gård i den långa byn Moflo när julgrisen skulle slaktas, för skriken hördes hela fjärdingsvägen. I mitten av 1890-talet köpte Nils Johan Johansson från Ramsele ett egostycknings hemman i  Moflo och han var grisslaktare,  han var den förste som kom med den metoden att skjuta grisen med lodbössan innan han stack den. Jag minns så väl hur min far sade när han övervarit Nils Johans första grisslakt i hemmet – Nu är det inte svår att vara med vid grisslakt, när man inte behöver plåga grisen eller höra dess skrikande.”

Posted in Allmänt, Johannes Kallin | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. Del 2.

GLAD PÅSK!

YÅD328Bonad från hembygdsgården.

Glad Påsk önskar Ådals-Lidens hembygdsförening!

 

Missa inte:

Den 29 april berättar Bert-Ove Viklund  om arkeologifynd i trakten på Nämforsens hällristningsmuseum kl. 18.3020150429

Posted in Allmänt | Kommentarer inaktiverade för GLAD PÅSK!

Den bortglömda kyrkogården i Häxmo

Carl-Johan Nyberg från Forsåsmon har undersökt och skrivit om en kyrkogård som enligt sägen ska ligga i Häxmo. Vi har fått hans material och lägger här ut en PDF-fil för alla intresserade.

Utdrag från häftet:

Karta_RAÄ_haxmo”….1900-talets befolkning i vårt område (våra generationer) kunde berätta om denna begravningsplats. I folkmun kallad ”kolerakyrkogården”. Man visste att den fanns men ingen kände till den exakta platsen.

Även nu levande i området kan vittna om hur de äldre satte skräck i den yngre generationen så sent som på 1960-talet. En kvinna som jag nyligen träffat berättade att hennes svärfar hade varnat henne till försiktighet när hon vandrade i området. Hon skulle inte trampa på de dödas kyrkogård, för då kunde det hända att hon skulle få träffa de döda som ”gick igen”, hon skulle få se deras andar. Tidigare trodde man att de döda som inte låg i vigd jord visade sig för människorna som osaliga andar.

Berättelserna, som i sig var skrämmande, hade gått från generation till generation i mer än 200 år, när Riksantikvarieämbetet (RAÄ) 1968 kartlade platsen. Vid kartläggningen anger RAÄ att objektet är ”En plats med tradition” och den antikvariska bedömningen är att detta är en ”Övrig kulturhistorisk lämning”

1968 upprättas också ett handskrivet protokoll om dels terrängen och en detaljerad beskrivning om den exakta platsen. Här kan nämnas att man benämner platsen som en Kolerakyrkogård, men att man skriver ett frågetecken efter denna uppgift. Begravningsplatsen är 10 x 16 m med ett tiotal ”gravkullar”, Gravkullarna ligger oregelbundet inom den angivna ytan, och man noterar att de är 1,5 x 1 m och 0,2 – 0,3 meter i höjd. …”

Klicka på rubriken för att läsa mer:

Den bortglömda kyrkogården i Häxmo

Posted in Allmänt, Byar, Häxmo | Kommentarer inaktiverade för Den bortglömda kyrkogården i Häxmo

Några anteckningar om livet på landet. Del 1.

Jag har skrivit av en uppteckning av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet. Uppteckningen är flera sidor, så jag har delat upp den här för att presentera den i bloggen. I den här texten har jag moderniserat språket något så att berättelsen ska bli lättläst. Men inte ändrat i meningar eller uttryck som han använder. Många uttryck har jag inte stött på, därför kan en del ord vara feltolkade/felstavade. / Britt-Inger Lidström

 

Några anteckningar om livet på landet

Av Johannes Kallin 1950

Jag vill med några enkla ord försöka skildra allmogelivet i övre Ådalarna vid 1880 och 1890-talen. Det är många seder och bruk som av den nyare tidens befolkning har kasserat och det gamla är bortglömt. Mycket har förenklats i arbetsväg, de fick slita mycket ont de gamla och jag vågar säga att ingen av nutidens ungdom skulle vilja axla på sig det arbete som bönder och torpare hade vid, vad vi kallar, den gamla goda tiden.

Man kan gott säga att bönderna levde på sina jordbruk vilket icke kan sägas om nutidens bönder, vilka för det mesta gör sina uppköp av livsmedel och delikatesser på handelsboden och att vad redskap och maskiner heter får de nu köpa i redskapsaffärer. Men så var icke förhållandet hos våra förfäder, de måste med egna händer tillverka sina redskap och kördoningar själva, de måste vara, vad man säger, tusenkonstnärer, snickare, smed, jämte kunnighet i alla andra yrken som berörde deras verksamhet.

Fullt utbildade mjölnare måste var och en bonde vara för alla var kvarnägare och skulle själv mala sitt inbärgade korn-, råg- och ärtskörd. Allt korn skulle torkas på lavar i bastun och bastuugnen eldades med björkved och ett dygn åtgick att torka två tunnor korn, en tunna på varje lave. Först maldes det kakemjöl till bakning av kornmjölskaka så maldes en sort som hette brömjöl och skulle vara mycket finmalet, de skulle baka osyrat bröd, stora kakor som var 65-70 cm i diameter och så tunna som papper. När dessa kakor var utkavlade på bakbordet så skulle den som ”kaste på” ta den tunna spjälken in under brökakan och kasta den på bröfjålen vilket var en stor konst att få den hel. När den kom på fjålen skulle den naggas med en stor bunt hopbundna hönsfjädrar, det var att kakan skulle bli så froppig som möjligt. När den var gräddad så veks den i fyra delar så den blev som en triangel. Dessa brökakor staplades på hyllor på höbörgsbotten, likt böcker i ett bokskåp. Detta bröd åts på många vis, det åts utan smör till kött, det doppades i spadet i köttgrytan, husmodern öste upp på varje mans brödkaka, blodbröd stekt i fläskflott m.m. och så var det vanligt att bryta (smula) ner i mjölken. Numera bakas ej detta goda osyrade bröd.

Brödnagg

Brödnagg av hönsfjädrar från Hembygdsföreningens samling

 

En av de grövsta kornsorterna maldes till grötmjöl och det skulle vara grovmalet, ju grövre ju godare blev gröten och hälsosammare än det finmalda som blev liksom mera klistrigt.

Råg odlades av varje bonde ganska mycket och det skulle malas till fint mjöl, det skulle bakas stora runda bullar, tjockkakebullar som de hette, de var 2 ½ tum tjocka och 10-11 tum i diameter, varje bulle var full dagsranson för två personer. Degen skulle stå och jäsa i tre-fyra dagar, men skulle omtröas en och två gånger dagligen, de sade att degen skulle sötna, de gräddades i bakugnen sedan denna eldas upp och de rakat ut glöd och aska. I varje bakning kunde det bli 8-10 bullar som samtidigt stoppades in i ugnen och som tillslöts med en brädlucka. Dessa hemrågbullar smakade gott och var mycket mättande.

Så hade de på den tiden ännu en mjölsort som kallades skräddmjöl som begagnades som vetemjöl, en halvtunna av stritt framkastat korn slogs upp i skrädverken där järngrinden fick nöta det en halvdag till dess det inte fanns en såda kvar, då togs från skräden och till blåsmaskinen där sådorna blåstes bort, sedan skulle det malas så fint som det överhuvudtaget kunde gå att mala. Detta mjöl ersatte vetemjöl vid kokning av välling och så bakades det en finare kaka till jul och gästabuden. Man tog även av några kilo korngryn innan det maldes, dessa gryn kokades i vatten tills den var alldeles mjuk då den silades upp och sedan kokades i mjölk samt vispades på lite kornskräddmjöl. Denna välling med sitt mjuka gryn var mycket närande (stoppande som de gamla sade) de kunde arbeta en hel dag efter att ha ätit ur ett trätråg av den.

Ärter odlades mera på 80–90-talet än nu. Det var mest gråärter (Jämtlandsärter) som odlades och ärterna spirades både i kokande och malet tillstånd. Till köttmiddag kokades gråärterna i vatten, med ombyte av det senare för att få bort värsta grönsmaken och när de var kokta slogs ärterna i köttsoppan och kokades upp, det begagnades så mycket ärter så soppan liknade mera en tjockvälling, men att den var kraftig säger sig själv. Vid malning av ärter måste de vara väl bastutorkade och hårda, skräning av ärter gick så till att kvarnstenen kilades upp med gättstocken (som det hette på kvarnspråket) till dess kvarnstenarna knappas vidrörde varandra, så slogs ärterna i kvarnstuten och damluckan drogs upp och stenarna började snurra och ärterna trilla i kvarnögat och stenarna klämde dem i halvor och kärnan blev befriat från skalet (ärtskröppen som det kallas) och när skräningen var fullbordat, skulle ärthalvorna sållas med handsåll, men varken skalet eller kärnan gick ned genom sållet utan den skickliga sållerskan sållade så att det blev en pyramidtopp mitt på sållet och på denna topp samlades allt som var lättare än kärnan och med fingrarna tog de bort toppen för varje sållning till dess det ej fanns några skal mera. Denna sållning måste de göra med kornet också, ända till mitten av 1890-talet då de gjorde sig blåsmaskiner som blåste bort sådorna. Det var mycket tröttsamt med sållningen, som vanligt var att husmodern skulle gå till kvarnen och sålla på eftermiddan, då skräningen för sig gått på förmiddan och malningen till mjöl skedde på natten.

När ärtorna var rensade från skalet slogs de upp i mjölkvarnen och maldes till fint gult mjöl och av detta mjöl bakades tunna fina ärtkakor, men det var icke alla som kunde kavla och grädda ärtkakor för ärtdegen var skör och spröd så det var endast de gamla skickliga storbagerskorna som kunde få tunna och hela kakor. Ärtkakorna var genast de var gräddade lite besk till smaken men ju äldre lagringstid det blev ju smakligare blev de och efter ett halvår blev de gula kakorna en delikatess.

Posted in Johannes Kallin | Kommentarer inaktiverade för Några anteckningar om livet på landet. Del 1.