Sagornas Ådals fjärde akt

En scen ur "Sagornas Ådal" 1956

En scen ur "Sagornas Ådal" 1956

I somras kom det en gåva till Hembygdsföreningen. Det var ett manus från Sagornas Ådal skrivet av Albert Viksten, med kom även ett program från 1949. Manuset var vackert inbundet och när man bläddrar mellan pärmarna blir man något förvånad, med finns en 4:e aldrig spelad akt. Jag som i princip har vuxit upp med krönikespelet har aldrig hört talas om den. (Jag var dock inte med på 40-talet)

Sagornas Ådal bestod av tre akter. Första akten är om de två pojkarna som söker efter skatten på midsommarnatten. Andra akten handlar om förälskelsen mellan Pelle Molin och Margret, och konflikten mellan Pelle och ortsbefolkningen. Tredje akten hur Pelle får historien till ”En ringdans medan Mor väntar” Den handlar också om hur han vantrivs och vill bort, och hur han med Lindskog som sällskap beger sig till Norge.

Den fjärde akten utspelar sig i ”nutid” alltså slutet 1940-talet, och när jag läser den kan jag gissa varför den togs bort. Förutom att den inte handlar om Pelle Molin (det gör inte den första akten heller) så framför den en viss kritik mot kraftverksbygget vid Nämforsen. Eller man kan se det som en dialog mellan för och nackdelarna med den nya tekniken.

Rollerna är den bakåtsträvande ”ortsbeskrivare” Fjällman, Ingenjör Bratting, Bonden Larsson och Vallgren. Bratting, Larsson och Vallgren stöter på Fjällman när han sitter och gör anteckningar. De pratar just om framtiden och hånar Fjällman för att han är sådan bakåtsträvare, Fjällman som är gammal kommer ihåg hur det var förr och är kritisk mot det nya. Plötsligt när de står där får de höra ”Rösten” (Ni som sett Sagornas Ådal kommer säkert ihåg den, en mullrande stämma, den ”Gråe jägarn”) Fjällman har hört talas om den, och blir hänryckt, de andra förstår inte vad det kan vara, de gissar tåget eller flygplan.

En femte person kommer in, Berg. När Bratting talar om för honom att det är klart att börja bygga Nämforsens kraftverk och de börjar idag, blir Berg mycket upprörd – Det är mord. Ni kommer att dräpa bygdens ande. Är en replik.

Med finns också ett ungt kärlekspar, de representerar den nya tiden, de diskuterar och planerar för giftermål och konstaterar bland annat hur bra det är när de får både bosättningsbidrag och barnbidrag.
Ett dynamitskott dånar och trollen och älvorna springer upp från snåren och är förvirrade. Ingen utom Fjällman ser dem, som börjar skrika, de andra konstaterar att nu han blivit tokig. Eller ”kollri i klompen” som Emil en av ungdomarna uttrycker det.

När det andra sprängskottet hörs kommer den ”Gråe jägarn” fram, men det är bara Fjällman som ser och hör honom.

Rösten:
Den stora Vredens tid är slut och skatten uppenbarad,
men lyckans dolda hemlighet är ännu ej förklarad.
Som förr ska mänskan famla fram i blindo för att leta
de vises sten som lyckan bär med sina drömmar heta.

Min tid är slut, det gamla går med mig till evig vila
och gastar flyr med älvaskrik, fast ingen ser dem ila,
I skogens dunkel gröna ljus ej någon pan ska spela
och forsens orgel skall ej mer ge ton till näckens fela.

Den nya tidens rikedom sig över jorden spolar
Och älven själv drar tungt den kvarn som tänder nya solar.
Min väg är slut, min sista mil jag ristat in i staven,
När stålets drakar mullrar fram med döden över haven.

Den Gråe jägaren försvinner bort tillsammans med älvorna och trollen. Fjällman som de måste hållit fast under tiden, konstaterar krasst – Det gamla är förgånget, med det vill jag begravas. Hjälp mig till kommunalhemmet.

Text: Britt-Inger Lidström

Foto: Ulf Holmgren

Programmet från premiären av ”Sagornas Ådal” 1949. Pdf-fil.

This entry was posted in Allmänt, Pelle Molin. Bookmark the permalink.

5 Responses to Sagornas Ådals fjärde akt