Jag har skrivit av en uppteckning av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet. Uppteckningen är flera sidor, så jag har delat upp den här för att presentera den i bloggen. I den här texten har jag moderniserat språket något så att berättelsen ska bli lättläst. Men inte ändrat i meningar eller uttryck som han använder. Många uttryck har jag inte stött på, därför kan en del ord vara feltolkade/felstavade. / Britt-Inger Lidström
Några anteckningar om livet på landet
Av Johannes Kallin 1950
Jag vill med några enkla ord försöka skildra allmogelivet i övre Ådalarna vid 1880 och 1890-talen. Det är många seder och bruk som av den nyare tidens befolkning har kasserat och det gamla är bortglömt. Mycket har förenklats i arbetsväg, de fick slita mycket ont de gamla och jag vågar säga att ingen av nutidens ungdom skulle vilja axla på sig det arbete som bönder och torpare hade vid, vad vi kallar, den gamla goda tiden.
Man kan gott säga att bönderna levde på sina jordbruk vilket icke kan sägas om nutidens bönder, vilka för det mesta gör sina uppköp av livsmedel och delikatesser på handelsboden och att vad redskap och maskiner heter får de nu köpa i redskapsaffärer. Men så var icke förhållandet hos våra förfäder, de måste med egna händer tillverka sina redskap och kördoningar själva, de måste vara, vad man säger, tusenkonstnärer, snickare, smed, jämte kunnighet i alla andra yrken som berörde deras verksamhet.
Fullt utbildade mjölnare måste var och en bonde vara för alla var kvarnägare och skulle själv mala sitt inbärgade korn-, råg- och ärtskörd. Allt korn skulle torkas på lavar i bastun och bastuugnen eldades med björkved och ett dygn åtgick att torka två tunnor korn, en tunna på varje lave. Först maldes det kakemjöl till bakning av kornmjölskaka så maldes en sort som hette brömjöl och skulle vara mycket finmalet, de skulle baka osyrat bröd, stora kakor som var 65-70 cm i diameter och så tunna som papper. När dessa kakor var utkavlade på bakbordet så skulle den som ”kaste på” ta den tunna spjälken in under brökakan och kasta den på bröfjålen vilket var en stor konst att få den hel. När den kom på fjålen skulle den naggas med en stor bunt hopbundna hönsfjädrar, det var att kakan skulle bli så froppig som möjligt. När den var gräddad så veks den i fyra delar så den blev som en triangel. Dessa brökakor staplades på hyllor på höbörgsbotten, likt böcker i ett bokskåp. Detta bröd åts på många vis, det åts utan smör till kött, det doppades i spadet i köttgrytan, husmodern öste upp på varje mans brödkaka, blodbröd stekt i fläskflott m.m. och så var det vanligt att bryta (smula) ner i mjölken. Numera bakas ej detta goda osyrade bröd.
Brödnagg av hönsfjädrar från Hembygdsföreningens samling
En av de grövsta kornsorterna maldes till grötmjöl och det skulle vara grovmalet, ju grövre ju godare blev gröten och hälsosammare än det finmalda som blev liksom mera klistrigt.
Råg odlades av varje bonde ganska mycket och det skulle malas till fint mjöl, det skulle bakas stora runda bullar, tjockkakebullar som de hette, de var 2 ½ tum tjocka och 10-11 tum i diameter, varje bulle var full dagsranson för två personer. Degen skulle stå och jäsa i tre-fyra dagar, men skulle omtröas en och två gånger dagligen, de sade att degen skulle sötna, de gräddades i bakugnen sedan denna eldas upp och de rakat ut glöd och aska. I varje bakning kunde det bli 8-10 bullar som samtidigt stoppades in i ugnen och som tillslöts med en brädlucka. Dessa hemrågbullar smakade gott och var mycket mättande.
Så hade de på den tiden ännu en mjölsort som kallades skräddmjöl som begagnades som vetemjöl, en halvtunna av stritt framkastat korn slogs upp i skrädverken där järngrinden fick nöta det en halvdag till dess det inte fanns en såda kvar, då togs från skräden och till blåsmaskinen där sådorna blåstes bort, sedan skulle det malas så fint som det överhuvudtaget kunde gå att mala. Detta mjöl ersatte vetemjöl vid kokning av välling och så bakades det en finare kaka till jul och gästabuden. Man tog även av några kilo korngryn innan det maldes, dessa gryn kokades i vatten tills den var alldeles mjuk då den silades upp och sedan kokades i mjölk samt vispades på lite kornskräddmjöl. Denna välling med sitt mjuka gryn var mycket närande (stoppande som de gamla sade) de kunde arbeta en hel dag efter att ha ätit ur ett trätråg av den.
Ärter odlades mera på 80–90-talet än nu. Det var mest gråärter (Jämtlandsärter) som odlades och ärterna spirades både i kokande och malet tillstånd. Till köttmiddag kokades gråärterna i vatten, med ombyte av det senare för att få bort värsta grönsmaken och när de var kokta slogs ärterna i köttsoppan och kokades upp, det begagnades så mycket ärter så soppan liknade mera en tjockvälling, men att den var kraftig säger sig själv. Vid malning av ärter måste de vara väl bastutorkade och hårda, skräning av ärter gick så till att kvarnstenen kilades upp med gättstocken (som det hette på kvarnspråket) till dess kvarnstenarna knappas vidrörde varandra, så slogs ärterna i kvarnstuten och damluckan drogs upp och stenarna började snurra och ärterna trilla i kvarnögat och stenarna klämde dem i halvor och kärnan blev befriat från skalet (ärtskröppen som det kallas) och när skräningen var fullbordat, skulle ärthalvorna sållas med handsåll, men varken skalet eller kärnan gick ned genom sållet utan den skickliga sållerskan sållade så att det blev en pyramidtopp mitt på sållet och på denna topp samlades allt som var lättare än kärnan och med fingrarna tog de bort toppen för varje sållning till dess det ej fanns några skal mera. Denna sållning måste de göra med kornet också, ända till mitten av 1890-talet då de gjorde sig blåsmaskiner som blåste bort sådorna. Det var mycket tröttsamt med sållningen, som vanligt var att husmodern skulle gå till kvarnen och sålla på eftermiddan, då skräningen för sig gått på förmiddan och malningen till mjöl skedde på natten.
När ärtorna var rensade från skalet slogs de upp i mjölkvarnen och maldes till fint gult mjöl och av detta mjöl bakades tunna fina ärtkakor, men det var icke alla som kunde kavla och grädda ärtkakor för ärtdegen var skör och spröd så det var endast de gamla skickliga storbagerskorna som kunde få tunna och hela kakor. Ärtkakorna var genast de var gräddade lite besk till smaken men ju äldre lagringstid det blev ju smakligare blev de och efter ett halvår blev de gula kakorna en delikatess.
