Fortsätter här med uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet. Länk till del 1 här.

”Att det fanns mycket med mat, och god mat i böndernas hem på 1880–90-talet säger sig själv och det kommer jag beröra i ett flertals gånger i denna beskrivning. I ett medelstort hemman hade de i medeltal 6-7 mjölkkor, tjugotal får, i allmänhet ett par getter, en helårsgris, 8-9 höns samt två hästar. Avkastningen av alla dessa djur gick enbart till det egna hushållet någon försäljning av jordbruksprodukter förekom ganska sparsamt, var det någon som fick sälja en kanna sötmjölk (oskummat) så kostade den 25 öre och det hände väl någon gång att bondmoran fick sälja något skålpund smör och det fick de 60 öre för, det blev ca. 1.45 för ett kg.

Av mjölken gjordes ost och vasslan slogs aldrig bort, utan av den kokades mese och för varje två mesekok så slogs de tillsammans i grytan och kokades tjockare till mesost. Den användes både till hushållet och till stöpämne vid bakning av kakor. sedan osten väl torkats skulle den förvaras i källaren och lagras till den blev så gammal så färgen blev brun och svart, då blev osten läcker och god.  Det var ett ordspråk i min ungdom som lydde ”Kyss inte flickan när du ätit gammal ost”. Mesta mjölken hade de på vintern och vårsidan för de hade korna så ställda att de kalvade januari – april, något mera än en höstko hade varje bonde ej. En del av smöret lagrades till sommaren och höstens behov, detta smör blev härsket och osmakligt.  Betet på sommaren i skogarna var så dåligt så kor mjölkade inte mera än två kor nu som går i gott bete. Korna magrade på sommarmånaderna så det gick nästan hela förjulsvintern innan de hade återtagit sitt hull igen.

I november månad slaktades fåren, sju – åtta stycken, det var de gamla snöpta hanfåren som gallrades ut, tackorna vill man ha kvar så länge som möjligt till aveln och oklippt skulle de vara för skinnen skulle de göra sängfällar av. Grisarna slaktades i slutet av november och i början av december. Slakten av grisar var ett stort djurplågeri, det byttes ihop med någon granne så de hjälpte varandra.  Den så kallade Svinottan hade de slutat med på slutet av 1880-talet, nu började slakten när det började ljusna på morgonen, först skulle karlarna äta frukost med matsup, så kaffekaskar med flera påfyllningar då först kände de sig modiga att ta itu med grisen. Två och tre man gick upp i kätten för att kullslå grisen och när de fått honom på rygg så band de ihop både fram- och bakfötter sedan sköt de en stång mellan benen längst efter grisen och bar honom ut på backen och lades på slaktstädet där satte de på trynträet – en käpp som var 15 cm lång och av en tågstump knutits en ögla och denna ögla träddes på grisens tryne samt vreds med käppen tills käkarna var hoppressade, detta gjordes för att dämpa skriket från grisen.  När alla dessa anordningar var gjorda så stacks grisen med kniv i halsen så blodet fick avrinna.  Det var ett ohyggligt skrik från grisen ända från det de slog den över ända i kätten och till det sista pipande läte då livsgnistan slocknade. Man kunde höra från varje gård i den långa byn Moflo när julgrisen skulle slaktas, för skriken hördes hela fjärdingsvägen. I mitten av 1890-talet köpte Nils Johan Johansson från Ramsele ett egostycknings hemman i  Moflo och han var grisslaktare,  han var den förste som kom med den metoden att skjuta grisen med lodbössan innan han stack den. Jag minns så väl hur min far sade när han övervarit Nils Johans första grisslakt i hemmet – Nu är det inte svår att vara med vid grisslakt, när man inte behöver plåga grisen eller höra dess skrikande.”