Här kommer del 4 (Länk till del 3 här) av uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet. Detta avsnitt handlar främst om fäbodlivet i Moflo.
”Först av alla djur som släpptes till skogen var fåren, när det började grönska lite så skulle fåren drivas till fäbodan som låg en fem kilometer från gården. På den stora feta fäbovallen hade vårgrönskan spirat upp till en grön matta. Det blev livligt och rörligt på vallen när byns 300 får kom tillsammans, alla tackor hade lamm och de kom från sina moror så det blev ett bräkande i bas och diskant innan de återfunnit varandra.
Det var brukligt den tid som denna redogörelse omfattar att alla bönder och torpare släppte hästarna till skogen genast de hade sått och gjort färdigt i åkern och det var brukligt att även hästarna leddes till fäboden och i skogen fick de gå hela sommaren och det var sällan de tog hem någon häst att köra hö till ladan, de drog för det mesta själv på hjulsläden och var det någon som tog hem häst att köra in de längst borta på gården hässjorna, då gick hästen till låns mellan grannarna.
När hästarna var släppta till skogen, då skulle alla slåtter rensas från kvist och spillt hö vid laddörrar vid vinterns hemforsling. Felande hässjtro skulle huggas och barkas, stängsel omkring slåttarna skulle lagas och omstängas och varje år flera lador omspånas. Ett jordbruk på den tiden, som hade så många utslåtter, måste ha många lador och hus att underhålla. På min fars hemman i Moflo hade han upparbetat många slåttesbäckar i skogen och satt upp nya timmerlador och alla lador, sommarladugårdar och husen vid gården utgjorde 46 hus som skulle hållas tak på och då var det inte inräknat del i kvarn och kvarnstuga samt sågbyggnaden. Så bonden behövde ej leta efter arbete, det fanns i överflöd på hemmanet. Min far Hans Kallin var på 1890-talet och in på 1900 den som båda ihop till lagning och nybyggnad av kvarn och såg och när sågen och vattenrännorna var lagade och ställd i brukbart skick så skulle den ”dyngnas” d.v.s. var och en fick sitt dygn när han skulle få såga sitt timmer. Sågen var en grovblad ramsåg i Åkvisslanforsen. År 1902 ombyggde byamännen sågen till en cirkelsåg, byggmästare var P.J. Lidén från Nordantjäl och undertecknad blev sågare på nybyggnaden till 1907 då jag var bosatt i Forsås.
Omkring den 22 juni skulle man buffra (flytta) till hufvulbodan den morgonen var stökig både för kvinnor och män, alla saker som fäbojäntan skulle ha i bodan i fyra veckor skulle bindas i mesar-skutar och kontar. Det var mat, kaffe, socker, mjöl, salt och såar åt korna, mjölkhämtar, tjärnan, ostbonka och så sängkläder m.m. och Yxa och såg, så det var tunga bördor att bära på ryggen. Vid framkomsten till bodan skulle männen såga och klyva ved av de furustockar som de hade kört dit på vallen på snöföret på vintern. Sedan skulle lagårdarna omses i båsen skulle nya jordtorver läggas som kreaturen skulle ligga på. Getarne skulle sätta fast laband och vritraljar av björkvidjor i varje bås. Kvinnorna hade sitt göra med att tvätta och gnida upp alla björktrågen med sand som de skulle sila mjölk i, så skulle grankvistar skäras och läggas på jordgolvet i mjölkboden, störelset skulle skuras, muren vitlimmas, kaffe skulle kokas så karlarna som knoga med vedhuggning skulle få något till livs.
Det var liv och rörelse denna dag på fäbodvallen. Sju stycken fäbopigor, unga raska bondjäntor som med välljudande stämmor joddlade, kökade och lockade korna med sjungande röster, ett 60-tal kor och den stora fårskocken och ett 30-tal hästar samt en flock getter, ett skällskrammel som hördes vida omkring och så nojsades och skämtades med flickorna så det blev skratt och liv på vallen.
Den tid som var emellan midsommar och slåttorna kallades ”huvula” och tiden skulle man barka och såga klabbar samt hyvla spån i sågen. En dag åtgick det för husbönderna att gå till skogen och riva näver av fina och kvistfria björkar, det var inte allom givet att kunna riva dessa långa och smala näver, bredden var 1 ½ tum och längden kunde uppnå ända till 12 alnar och där över. Det åtgick flera dagar att göra näverskor som skulle räcka sommaren ut åt alla i familjen. Brynkontar, fällsor och mat- och getkontar skulle flätas, det var inte alla som kunde fläta näverarbeten. Före 1880-talet måste varje bonde kunna göra näverskor för det begagnades ej andra skor på sommaren än näverskor och de var lätta och behagliga att gå i.
Även skulle man ta löv och skav, man gick så gott som mangrant till skogen på något ställe där det växte fina raka aspar med ej för tjock bark. Dessa aspar högg man ned och så skulle barken skalas av, de högg en ring runt omkring aspen en 75 cm. emellan varje ring och så klöv de barken längs efter aspen och med yxa och träkilar flådde de barken som av saven var lätt att släppa stocken. På så sätt flådde de hela aspen ända upptill kronan och det blev många aspar som på sådant sätt avverkades på dagen. De lade flera lurar in om varandra och de knorra ihop sig så lätt. Det var husbonden, drängen eller då det fanns vuxna söner som verkställde om nedhuggning av träden och skavtagning och pigan och barnen skulle ta löv d.v.s. skära lövkvistar och binda kärvar, detta fina asplöv var ett gott tillskott vid utfodring av fåren på vintern. Det var mycket arbete med detta skav och lövtagning, det skulle borras hässjtabbar till lövhässja samt hugga tro, hässjan skulle göra så hög att ej djuren som gick på bete i skogen skulle nå att äta av de hässjade lövkärvarna, särskilt för älgen var det ett lockande bete när snön började komma. Skavrullarna lades i trave under hässjan. När myrarna på hösten frusit och snö fallit så hemkördes både skavet och lövet, skavet skulle hästarna ha. Det fanns ett stort kar i stallet fullt med vatten och dit lade man nån skavrulle då och då för att mjuka upp barken och sedan hackades den i bitar med yxa på en huggkubbe. Dessa aspbarkbitar lades i krubban åt hästarna och de blev finhåriga och friska av de begärliga skalen.
Hittade inget foto från Moflobodarna men väl denna med bybor från byarna Krånge och Sörmoflo vid Krånge fäbodar på Fäbodåsen omkr. år 1918.
Då boflickorna hade varit i bodan i fjorton dagar så skulle ungdomarna från hela byn och även Forsnäs hälsa på fäbojänterna, denna söndag kallades Möffersöndag, de pojkar som hade någon fäbojänta till fästmö gick till bodan på lördag kväll, men de andra ungdomarna, pojkar och flickor skulle gå söndagmorgon och som undertecknad även var med på dessa färder kan han giva en klar framställning om dem. Vägen mynnade ut från mitt hem och där samlades byns ungdom vid åtta tiden på morgonen och i samlad trupp tågade man upp efter den steniga vävan förbi gårs och Långmyren, klocksvedjan och över spånglagda Holmemyran så uppför Valåssvedja till Stålbågamyren och sist innan man nådde bodan skulle man passera Filtjärnrået. Vägen hade varit i stigande ända från byn, bodan låg högt så att Junsele kyrka var synlig från vallen som låg på en berghälla. Det var en glad och livlig ungdomsskara som under sång och prat drog vägen fram och när man kom till filtjärnrået så började man få de första välkomsthälsningarna, för då blev det ett kökande och joddlande som besvarades av de kunniga i vårt sällskap. Och att hjärtligheten av välkomsten var äkta behövde man ej dra i tvivelsmål och nu blev det en gästning som varade hela dagen lång. Det var sju fäbojäntor och av alla skulle man ha en sötkopp och den tidens stora bagarbröd av ringar, skorpor, pepparkakor och andra stjärnor och doppa skulle man, det hjälpte ej att säga ifrån (i gengäld skulle man bestå flickorna vid uppbörden av karameller). Även skulle man ha mat flera gånger och själva kärnpunkten i gästningen var filhåget, de hade ränat av mjölken så bara filet (grädden) stannat kvar i tråget och i denna fil bröt de veteringar, skorpor, tjocka pepparkakor med flera sorter och när vetebrödsbitarna hade mjuknat i grädden så skulle man äta med träsked, att det var gott säger sig självt och efter en sådan måltid ville man ej smaka mera den dagen. Denna dag var en högtidsdag med lekar, skämt och gåtgissning och när solen började dala mot västra horisonten fick man ta avsked av de gästvänliga fäboflickorna och i samlad flock återvända ner till byn med rika minnen av en oförgätlig dag bland en ungdomsskara som ej hade förlorat hoppet på framtiden.
Följande dag på måndag var det vanligt att matmororna i sällskap besökte sina fäbojäntor och de förstod att söndagens ungdom gått hårt åt av kaffe, socker och vetebröd så de hade rustat sig med nya förråd och det var icke enbart de skulle dit och gästa de skulle även inspektera hur flickorna skötte sina åläggande och så skulle de kärna smör som de skulle ta med sig hem.
De hade en underlig föreställning de gamla bondgubbarna om höets näringsvärde, någon klöver såddes ej det var mest självväxande jägargräs och även köpte de och sådde tyskt timotejfrö och de skulle blomma två gånger innan de skulle slå det, det var sed att ej börja slå förrän Sara-dagen den 19 juli och hade som sagt timotejen blommat flera gånger så stråna hade blivit vit, så det gick tungt att slå med lie. Några slåttermaskiner fanns ej i byn, den första som kom dit var år 1902. Så det var att med lien slå skära, vilket var mycket tröttsamt. Den 23 juli skulle man flytta från fäbodan, karlarna steg upp klockan 1 på natten och gick och slog en hölägda, de slog till kl. 6 då de gick hem och åt en matbit och sedan var det att ta mesen och ge sig iväg till bodan och där binda en försvarlig börda i sommaröverrocken som mesen på skämt kallades. Det var ost, mese, rörost och kärna full med grädde, sängkläder, mjölkkäril och andra saker, det blev bördor så man gick icke med nå militärisk raka ben. kl. 12 var man åter hemma i byn, man hade då istället för vila, avverkat en mil fram och åter och efter att ha intagit ett middagsmål var det att gå ut på åkern och räfsa och hässja det hö som man på natten slagit ner och detta fick man hålla på med till kl.7. Slåttarna räckte i 4-5 veckor och blev det regn ännu längre.”
