Här kommer del 5 (Länk till del 4 här) av uppteckningen av Johannes Kallin som han gjorde 1950, syftet var att berätta om gamla seder och bruk i slutet av 1800-talet. Detta avsnitt handlar om slåtterarbete i utslåtterna.
”När åkern var slagen så var det att rusta i matsäck av bröd, smör, mjölk och tjockmjölk i stora stånkor, fläsk och torkade fårlår, mesost, kaffepanna, kaffe och socker samt fårskinnsfällar som ullen var i närmaste avnött på. När man hade fått sådan börda i mesar, kontar och stutar på ryggen och räfsan och två liar med lieorv i händerna och gått en 8-9 km. upp efter Åseleälven till slåttarna där slåttanstugorna var belägen, så var man glad att få söndagskväll, för att börja slå klockan ett – halvtvå på måndagsmorgon, och i flera veckor räckte slåtterarbetet i dessa utslåtter.
Jag ska göra en schematisk framställning av dagens arbete, kl 1 steg man upp och den som var mest morgonkry gjorde upp eld i spisen och satte fram alla kaffepannor, det kunde vara fyra hemmans slåttelag tillsammans i slåttestugorna (så det var trångt om saligheten som de bruka uttrycka sig) Kaffet ställdes i ordning på kvällen så det var bara att värma upp det på natten. Sedan man fått dricka en kaffekopp och tuggat en torr smörbeta eller tjockmjölk och kallgröt, var man färdig att gå på slåtten. Då var klockan halvtvå och då var det att slå bryna och slå utan någon vilopaus, man hade brynkonten på bältet och den slängde och slog som en klockosa för varje slag man slog. Somliga nätter när det kom in i augusti var det så kallt och fullt med frost så det blev tjock is på liarna, så man måste torka bort isen med en gräslapp innan det gick att bryna lien.
Kl. 6 på morgonen gjordes en paus i arbetet på en halvtimma, då skulle man sittande i ladan intaga ”annerfrukosten” som det hette, och den bestod av smör, tunnbröd, ost och även rått fläsk, man hade tagit matsäcken med sig i en kont på natten och den frukostvilan var en knapp halvtimma, så skulle man fortsätta med slåningen tills kl. 9 då man skulle ”tåsa” ut alla högar av höet för att få det att torka. Kl. 9 gick pigan, som även var med att slå, till slåttstugan för att koka gröt och kl. 10 kom de övriga slåttare hem till stugan då åt man en stadig kornmjölsgröt med tjockmjölk. Kl. 10,30 skulle man gå och lägga sig till vila, då man genast föll i en dödsliknad sömn efter allt vakande. Men kl. 12 skulle man upp igen och då skulle det ånyo ätas, bröd, smör, tjockmjölk och så fick man spela fiol, som det kallades när man skar skivor ur den torkade fårbogen och åt. Kl. 1 skulle man vara på slotten igen för att ta upp höet (räfsa och hässja) och det räckte i regel till kl. 6 e.m. En halvtimma före räffsens slut fick pigan gå hem till slåttstugan och laga mat, då stekte hon fläsk och koka upp blodbröd och stekte i flott så när karlarna kom åter fick de äta en bastant aftonvard. Efter måltiden skulle liarna slipas, en 7-8 stycken som tog en trekvarts timma och då var arbetet för dagen slut. Kl. 8 åt man gröt och tjockmjölk igen, kl. 9 skulle man lägga sig för man skulle, som förut sagts, stiga upp kl. 1.
Det var flera slåttanstugor, eller fäbostugor man bodde i under slåttiden, stugorna var inte större än 6-7 alnar i fyrkant och i varje stuga fanns det väggsäng med under och över liggplatser för fyra personer. På golvet från den ena väggen till den andra var det en bräda på kant som man fick fotstöd emot och på denna lave hade man hö och lite halm mellan fotstödet och väggen, till kudde hade männen sina hopvikta sockar och flickorna sina tröjor, som täcken hade man fårskinnsfällarna som ullen var i det mesta avnötta. Man kan tänka sig trängseln på laven som var sju alnar lång och nio personer skulle ligga där, man måste ligga på sidan för att alla skulle få rum. Man måste ha dörren öppen någon stund på kvällen för att få in frisk luft men det fanns en ohygglig mängd med mygg och då brände man fesetjukor, stängde dörren och bläkta in röken från spisen till rummet var fullt med den fräna röken myggorna tålde den ej utan flydde till fönstren och där var det gott att klämma ihjäl dem. Efter kvällsgrötsätningen tog sig ungdomarna, pojkar och flickor, en stunds rasande lekar på britsen så halmpipor, höboss och skinnfällar rök om öronen och då var det för de gamla gubbarna att hålla sig i väggsängen.
Uppstigning mitt i natten för oss ungdomar kändes nog så kusligt allra helst när det var frost och svalt väder, men när man arbetat en stund gick olusten bort. Slåttarna var den besvärligaste delen av året man var ju i beroende av vädret, 1899 var en svår regnslåttan, en slått kallad Borja (där nu Kilforsens kraftverkstunnel mynnar ut i Ångermanälven) fick vi detta år hålla på med denna slått i 21 dagar, men vid torrväder tog den ej mer än fem dagar, man fick faktiskt bara ligga och vänta på solsken och dagshöet som blev nedslaget den första morgonen fick man ”tåsa” upp i tre dagar. Solen sken så vackert på morgonen så man blev narrad att gå och ”tåsa” upp höet men vid 12-tiden kom det regnskurar och då var det omöjliggjort för den dagen att räfsa och hässja något hö. Detta år fick man skämma bort höet så det blev ett mycket svagt fodervärde.
Som sommaren 1901 var omtalade de gamla att de ej mindes så varm och fin, men ändå så frukt å växtgivande. Våren var ganska kall och det blev snöyra i mitten av maj men när juni gått in började en varm luft att strömma in och det blev sol och värme sommaren ut. Fjällsjö- och Ångermanälven torkade ut så mycket så det hade inte hänt på hundra år att en sten i älven mitt för Tängsta i Resele socken visat sig ovan vattnet. Att växligheten var så frodig denna varma och torra sommar berodde nog av att det uppsteg dimma från älvar, tjärnar och varje vattendrag varje natt så jorden och växterna var varje morgon fuktiga av den täta tjockan som legat över nejden på nätterna. Denna sommars slåttan blev det inte mer än en dags regnavbrott i slåtterarbetet och vad som inte hänt i minnenas hävd, det hände denna sommar. Att man i september fick plocka myrbär (hjortron) blåbär, lingon och hallon på en och samma gång och så sent på sommaren av myrbär. En rekordskörd av hö, kornet var matad så det var grovt som gråärter. Även potatis gav en ymnig skörd.
Höladningen var ganska tröttsam, små tjuklador som man måste börja trampa vid första fånget hö och så var det att stoppa med händerna under takåsarna och röstet. Man fick bära höet på bårar långa stycken till ladan och på somliga ställen fick de bära i svejan, – flera björkvidjor vreds från lilländan och sattes ihop med viknut, den lades på backen och man tog hö från hässjan och lade på vad som rymdes i svejan så fick man ta ihop båda ändarna och kasta på axeln och bära. Hemma på åkern har jag förut omtalat att det höet drog man in på hjulslädar.
