Del 6 av Johannes Kallins uppteckningar handlar om Getaren, ett barnarbete i slutet på 1800-talet. (Länk till del 5 här)
”Även några ord om getaren, när det inte var sina egna pojkar som vallade korna (där det fanns egna, så skulle de obligatoriskt vakta korna från deras nionde år tills de konfirmerades och var fyllda 15 år) så lejdes någon torparpojke till getare för sommaren.
Tjänsten var från den 1:a maj till den 24 oktober, lönen var ett par skor, ett par hemstickade ullstrumpor, två par skjortor, den ena av lärft och den andra av linne, vävd i hemmet, ett kalsongpar, en mössa, ett par sommarbyxor, en kostym av vadmal där både ”revetoet” (?) och inslaget var spunnen av lång fårull och kostymen sydd efter mått av sockenskräddaren. Och när den 24 okt. kom och han skulle fara från tjänsten så skulle det också var ”näst” (något som i våra dagar kallas för dricks) ”Nästen” bestod av en rågbulle, stor som en större tallrik, en smörklimp, ost och en skiva mesost och så vetebröd och krås som vi kallade det. Allt detta knöts ihop till ett knyte som han bar i handen när han for hem.
De första dagarna i juni, allra senast den 8:e skulle man lösa, det kallades så när man tog korna från vinterladugården och for till skogen första gången på våren. Första dagen brukande i allmänhet pigan följa getaren till skogen, det var alltid någon kalv som skulle vänas att följa korna och då behövdes det nog två att få den tjuriga kalven med. Getaren skulle, när han släppt ut korna ur sommarföjset på morgonen mocka och sopa rent, under tiden hade korna hunnit en bit till skogs så han fick springa innan han hunnit i fatt dem. Getarens åliggande under dagen skulle vara att först och främst följa med korna och när kvällen kom driva dem hem och bjäsa fast dem i båsen i föjset och så när han kom över där björkvidjor växte skulle han skära dem, kvista, skrapa och vrida samt lägga ihop till ringar och så skulle han riva upp toppsen (granplantor, 8 tum långa) och binda tvagar av dem, de begagnades att skura tråg med finsand.
En eller två dagar före midsommar när det skulle buffra till hufvelbodan, skulle getaren ta loss varje tralj och laban och bjäsa på kons hals så det fick själv bära binningen till bodan och märkvärdigt vad korna förstod när man hade knäppt på traljarna på halsen deras och getaren sade till varje ko – ”Gå till bodan” och denna morgon gick de självmant vägen som bar till bodan. Och under vägen dit tillstötte det ena getarlaget efter det andra och vid framkomsten till bodan var det en ansenlig hop med kor och skällskrammel. Det ålåg getaren vid framkomsten till fäbodvallen att avtaga traljarna av kornas halsar samt sätta fast dem i ladugårdarna. Under den tid som korna var i bodan fick getaren vara med alla arbeten som utfördes vid gården och när de skulle flytta från bodan så skulle getaren gå till bodan på kvällen för att vara tillreds att ta emot korna på morgonen och geta hem dem till kvällen.
En liten episod från en sådan hemgetning som undertecknad var med om 1892, vi hade löst våra kor och vi var fyra getare i sällskap med var våra kor och vi for inte åt hemtrakten med dem utan vi skulle vara i skogen till kvällen. Det var en svedja som kallades Snårmyrsvedja som var så tätvuxen med björk och granskog och fast det var den ljusaste årstiden på sommaren så var det skymning där och när vi kom där fram så kom vi till en avblåst gran i vars stubbe, på en manshög, ett hål var och därifrån hördes ett pipande ljud som naturligtvis skulle undersökas. En av getarna klev upp för att titta med detta skulle han inte ha gjort för ut hålet kom det en kvällspläckta (fladdermus) och flög omkring våra huvuden så vingarna snuddade vid våra ansikten, men de som tog till flykten det var de fyra getarna som sprang allt vad det orkades att löpa och mjölkflaskorna hoppade i getkonten så det blev bara smulor av tunnbrödet, om det hade varit ett större djur hade vi ej varit rädda men de gamla hade skrämt oss med att fladdermusen sög blod av människor när de låg och sov.
När de hade flyttat från hufvelbodan blev det för getaren att valla korna i villande skog i fyra veckor och när höet var ladat i bäckslåttarna så var det 14 dagar man fick beta korna i dessa slåtter för då var det den roligaste tid för getarna, slåttarna var inhägnade så getaren fick bara ligga och gona sig vid ladan. Den 1 september så blev det en ny boflyttning då skulle det buffra till höstbodan som var belägen efter Åseleälven, det var stora slåttesvidder, slåttarna började vid Åkvisslan och fortsatte efter älven ända till Holaforsen. Höstbodan var i allmänhet lika bebyggd som hufvelbodan, störelse, ladugård, mjölkbod och foderlada. Arbetet i bodan var i stort sätt lika som hufvelbodan, korna skulle mjölkas och ses om, ost skulle göras och mese kokas och mellantiden stack de strumpor och vantar av hemspunnet ullto till män och kvinnor.
Forsås fäbodstuga i Näsåker omkr. 1915. Alla personerna på kortet är forsås bor. Fr.v. Amalia Lidblom kallad ”Amalia ut i bärjé”, Artur Lidblom, Sara Greta Nilsson, Valle Söderkvist samt Jenny Forssén, vilken var ägare av fäbodstugan. Vem vet, kanske Artur och Valle var geterare? Fotot är från Hembygdsföreningens samlingar.
